31 december. Nyårsafton. Det är mitt på dagen och jag har inget att göra. Utanför fönstret är det riktig vinter – allt är täckt av snö. Stora snöflingor yr mot rutorna, luften är bitande kall, och jag känner samma kyla i hjärtat. Ni vet hur det är på nyårsafton, en sådan där vacker, snövit dag? Just så var det. Min tjej och jag hade gjort slut, och jag hade verkligen ingen att fira med.
Att åka till släktingarna kändes inte lockande. Jag ville inte höra deras frågor om mitt liv, inte ge svar och sedan möta deras medlidsamma blickar. Utanför var det frost, och i hjärtat var det frost. Så var det bara.
Då kom jag att tänka på min moster. Hon var den godaste människan jag känt, må hon vila i frid. Ända till sin sista dag hjälpte hon alla hon kunde, och hon sa alltid till mig: »På nyårsafton ska du samla ihop allt du kan. God mat, filtar, och gå ut. Se till att varje katt och varje hund du möter får mat och en varm plats att ligga på.« Och det gjorde hon.
Själv är jag lat. Jag hade bara sprungit förbi stadsparken ett par gånger och slängt ut lite torrfoder här och där.
Men nu kände jag att tiden var kommen. Dags att minnas min goda mosters lärdom och hedra henne. Jag packade två stora kassar. I den ena hade jag kokt kyckling och en massa torrfoder, i den andra handdukar och ett par gamla filtar.
Jag drog på mig en varm jacka med huva och gick ut. Vinden slog emot mig med snö och kyla. Jag rös till men fortsatte. Jag letade länge, utan resultat. Kanske hade katterna gömt sig för kylan, eller så var jag bara dålig på att hitta dem. Till slut, alldeles slut och utan aning om vad jag skulle göra med allt, kom jag fram till en liten park.
Och se, det märkligaste. Överallt yrde snön och vinden ven, men här brast molnen upp, och en enda solstråle föll ner och stannade kvar. I strålen stod en bänk mitt i parken, och på bänken satt en människa.
Jag gick fram och satte mig bredvid. Jag var så trött, och det var skönt att sitta där i det milda ljuset.
Det var en underlig gammal man i stickad mössa. I händerna höll han en bukett tulpaner, och han stirrade rakt fram.
»Det är fint här,« sa jag, mest till ingen alls.
»Ja, behagligt och varmt,« svarade han.
»Varför går du inte och firar nyår?« frågade jag.
»Det ska jag strax,« svarade den gråhårige mannen. »Jag har mycket kvar att göra, ska bara röka klart och avsluta en sak.« Han såg på mig. »Och du, varför går inte du?« log han.
»Jag har ingen att fira med,« stammade jag. »Och min moster brukade säga…« Jag visade på kassarna.
»Din moster sa att du på nyårsafton ska samla ihop allt du kan – god mat, filtar – och gå ut för att dela ut det till hemlösa katter och hundar,« fortsatte den gråhårige mannen och såg mig rakt i ögonen.
Jag tappade hakan. Cigaretten föll ur min mun. »Hur vet du det?« flämtade jag.
I den gamle mannens ögon blixtrade plötsligt stjärnor. »Gå du,« sa han. »Du måste skynda dig, för någon väntar på dig. Tänk på din moster oftare. Hon var den godaste människan.« Han reste sig, lämnade tulpanbuketten på bänken, gick ur solstrålen, korsade vägen och försvann bakom en buss. Som om han upplöstes i luften.
Jag steg upp från bänken och fick syn på fyra katter som stirrade hungrigt på mina kassar. Doften av kyckling hade tydligen nått dem.
Först kom två långhåriga skönheter med yviga svansar. Sedan hoppade ytterligare två fram ur buskarna, roligt studsande i snödrivorna.
»Just er jag letade efter,« sa jag till dem och lade fram all mat och alla filtar under ett litet tak som skyddade mot snön.
Med lätt hjärta gick jag hem, slängde de tomma kassarna. Men jag förbannade mig själv för att jag inte frågat den gamle mannen med stjärnorna i ögonen vad han menade med att någon väntade på mig. Och jag borde ha frågat om moster. Så är jag alltid – glömmer det viktigaste, blandar ihop allt. Hela livet så, skällde jag på mig själv.
Utan att märka hur bar benen mig hem, och jag var redan på väg upp mot porten när blicken föll ner.
Där, i buskarna, i en snödriva, satt en liten, grå kattunge och grät med ena tassen tryckt mot kroppen.
Jag satte mig på huk framför den och frågade: »Vad är det, lilla vän?«
Kattungen snyftade till och sträckte fram en liten, våt och iskall tass. Jag tog upp båda händerna ur fickorna och höll om den. Och helt plötsligt, utan att tänka, sa jag:
»Pappas händer är läkande. Snart mår du bättre, lilla solstråle.«
Jag lyfte försiktigt den darrande lilla kroppen i mina händer, tryckte den mot mig och gick in i porten.
Nu hade jag något att ta hand om, någon att fira nyår med.
Den gamle gråhårige mannen med stjärnor i ögonen hade ändå talat sanning. Någon väntade. Verkligen väntade. Och det är det viktigaste av allt – att någon väntar på en.
