Kajsa fattade inte först vem det var som smög längs vägkanten. Hon parkerade bilen och sprang fram till varelsen som desperat behövde hjälp…
När hon kom närmare höll Kajsa på att börja gråta av medlidande. Framför henne stod en utmärglad katt och vinglade. Kajsa kunde inte ens se vilken färg den hade, för djuret var alldeles nedfläckat med lera.
Men det värsta – den stackaren kunde varken se eller andas normalt. På huvudet hade den en avskuren plastflaska.
– Vem har gjort så här mot dig? – utbrast hon fasa och lyfte försiktigt upp den lilla krabaten.
Den kändes nästan viktlös. Katten försökte rycka till med sina sista krafter, men orkade inte, och hängde livlös i hennes armar.
– Arvid, är du på jobbet? Jag behöver din hjälp akut. Vänta! – ropade hon i luren och satte fart mot veterinärkliniken där hennes vän jobbade.
De följande två timmarna kämpade Arvid och hans kollegor för kattens liv. Kajsa satt tyst i korridoren och lyssnade.
– Tja, vad ska jag säga… Katten hade tur som mötte dig. Lite till, så hade vi inte kunnat göra något. Låt den stanna här i natt. Jag har jour och håller ett öga på din skyddsling, – log killen.
– Arvid, tack. Utan dig vet jag inte… – började Kajsa och brast ut i gråt, tryckande ansiktet mot veterinärens axel.
Arvid strök henne över huvudet:
– Det löser sig, Kajsa, du minns väl hur det var när vi var små? – blinkade han mot sin bästa väninna.
Kajsa log genom tårarna. De hade känt varandra i åratal. Arvid hade räddat henne så många gånger. Ända sedan barndomen visste Kajsa att om Arvid var i närheten, skulle allt bli bra.
– Stick hem nu. Annars blir mamma arg igen, – oroade sig killen.
Kajsa nickade och skyndade mot utgången. Arvid såg efter henne med ömhet…
*****
Arvids oro var inte obefogad. Han var grannen till Kajsa och kände hennes familj. Hennes föräldrar hade länge haft problem med alkohol.
Förra året gick hennes pappa bort. Mamma Karin var otröstlig. Hon förlorade allt mer av sitt mänskliga jag och tog ut det på dottern.
Arvid hade alltid tyckt lite synd om den söta tjejen med rött hår och fräknar.
Han var tre år äldre än Kajsa och tog henne genast under sina vingar. Han försvarade henne mot mobbare och tjejer som retades. Stödet från Arvid tog Kajsa tacksamt emot.
Till skillnad från sina föräldrar strävade hon efter ett bra liv. Kajsa gick ut gymnasiet med toppbetyg. Och hon insåg att hon måste anstränga sig maximalt för att komma in på ett prestigefyllt universitet.
Nu var Kajsa tredjeårsstudent på språkvetenskapliga institutionen.
Arvid var stolt över sin väninna. Själv hade han nyligen tagit examen från Veterinärhögskolan, älskade sitt jobb, men tyckte att det var mycket svårare att lära sig främmande språk.
Kajsa hann inte bara plugga, utan jobbade också som budbil på en begagnad bil som hon ärvt efter sin pappa.
– Jag är hemma! – ropade Kajsa från hallen.
Till svar hörde hon en jämn snarkning. Lägenheten luktade starkt av sprit. Mamma sov med benet hängande över soffkanten. Tomma flaskor låg på golvet.
Kajsa suckade tungt, plockade upp skräpet och gick in på sitt rum för att plugga inför föreläsningarna.
Bilden av den plågade katten ville inte lämna henne. Hur hade den det? Hon tog upp mobilen och skrev till Arvid…
Den stackars katten sov, ryckte till oroligt. Det kändes som om plågoandarna fortfarande var nära. Den gnydde svagt av smärta och sjönk åter ner i mörkret.
– Du klarar dig, lilla kämpe! För Kajsas skull. Hon väntar på dig och önskar dig frisk, – viskade Arvid, som satt bredvid.
På morgonen öppnade katten ögonen och när den såg människan bredvid sig försökte den fly. Men det gick inte. Den stirrade skräckslaget på Arvid. I blicken låg smärta.
– Lugn, liten, jag gör dig inte illa, – sa Arvid.
Men katten visste att man inte kunde lita på någon i den här världen. Den försökte fräsa, men det enda som kom ur halsen var ett hest ljud.
– Allt är bra, snygging, – undersökte killen katten försiktigt.
Hela veckan fick den stackaren vara kvar på kliniken. Kajsa kom varje dag för att hälsa på sin älskling, som först skydde alla människor. Men sedan valde den ut just Kajsa och Arvid, och började försiktigt låta dem komma nära.
– Så du bestämde dig för att ta hem honom? – frågade Arvid.
Han var orolig för hur Kajsas mamma skulle reagera på en ny familjemedlem. Kajsa nickade bestämt och tryckte katten intill sig…
Till deras förvåning tog kvinnan emot husdjuret med lugn. Hon frågade bara med hes röst:
– Jag hoppas att det inte är jag som ska mata honom?
Kajsa log snett. Karin la hela sin pension på sprit. Varken katten eller dottern fanns i hennes planer.
– Mamma, jag sköter maten själv, – suckade tjejen.
– Det låter som en vuxen människa. Bra, – sa mamman nöjt.
Och som om hon vaknade till, frågade hon:
– Vad har du döpt honom till?
Kajsa såg på den gråröda katten och svarade:
– Sigge.
– Ja, det är något lodjur över honom, – skrattade Karin.
Så blev det att de levde tillsammans med katten. Kajsa tyckte det blev roligare att komma hem, för nu visste hon att någon väntade på henne…
Sigge litade inte på Karin. Hon skrämde honom med sin hesa röst och hastiga rörelser. Och doften av sprit gjorde honom nervös.
Därför höll han sig undan från henne när Kajsa inte var hemma.
– Han är så vild, inte alls kelig, – muttrade mamman missnöjd.
Kajsa ryckte på axlarna och undvek att bråka.
När Arvid kom på besök, smög Sigge försiktigt fram till honom. Sedan gned han sig mot benen. Han kom ihåg killen väl och var tacksam för att han räddat honom.
Arvid berättade för Kajsa att Sigge var ungefär fyra år. Men katten hade varit med om mycket. Några tänder saknades, och han hade problem med ena tassen och hjärtat.
– För hög belastning, som att flyga till exempel, är farligt för hans hälsa, – sa Arvid.
– Jo, och vi som skulle ut och resa med Sigge, – skrattade tjejen, fast hon visste att några flygresor inte var aktuella…
Så gick två år.
Kajsa tog examen och drömde om en karriär som översättare. En dag levererade hon ett paket med handlingar till ett stort företag.
Sekreteraren tog emot försändelsen. Kajsa skulle just gå, när en förvirrad man kom ut från sitt rum:
– Hur ska jag göra? Förhandlingen om en timme, och inte en enda vettig tolk! – suckade han.
Kajsa såg på den stilige mannen. Han lade också märke till henne.
– Du är väl inte tolk? – frågade han.
Sekreteraren öppnade munnen, men Kajsa hann före:
– Jo, jag är översättare. Jag kan engelska och kinesiska, – svarade hon piggt.
Ur ögonvrån såg hon sekreterarens ögon bli stora som tefat. Men hon bestämde sig för att chansa…
Så tog Kajsa examen och fick jobb som personlig assistent åt Mats.
Mats visade sig vara en charmig man på trettiofem. Efter ett par månader blev deras relation mer än bara professionell. Kajsa gillade uppmärksamheten från Mats. Han bjöd ut henne fint, gav ovanliga presenter.
– Du har blivit en annan, kompis. Sen du fick jobbet är du inte dig lik, – sa Arvid till Kajsa.
Hon log hemlighetsfullt. Hon ville inte dela sin lycka med någon…
– Du borde säga det till henne. Hur länge ska du hålla på och sukta efter henne? – tjata Arvids bästa vän Nils.
– Du har nog rätt. Men jag är rädd att hon inte känner samma sak. Och då förstör jag vår vänskap, – erkände killen.
– Det här är inte vänskap, det är ren plåga. Du ser helt slut ut, – suckade Nils dystert.
Arvid förstod att kompisen hade rätt…
Det var Arvids födelsedag, och Kajsa kom som vanligt först för att gratulera. Hon knackade på. Arvid väntade redan i dörren.
– Arvid, grattis på födelsedagen! – sa Kajsa när hon klev in.
– Åren går, men ingenting förändras, – log Arvids mamma när hon såg dem.
Kajsa hade som alltid bakat hans favorittårta. De satt i köket och drack kaffe.
– Du är så hemlighetsfull idag, Arvid. Vad är det? – började Kajsa.
– Kajsa, du vet att jag länge velat säga dig… – började Arvid. Men Kajsa avbröt:
– Hör du, jag har också något allvarligt att prata om.
Killen stelnade till. Hoppet fladdrade till i bröstet.
– Du kan börja, – föreslog han.
Kajsa log:
– Jag har fått jobb. Det vet du. Och så… jag har blivit kär! – sa hon och såg Arvid rakt i ögonen.
Han blev först lite generad:
– Äntligen, Kajsa. Vad roligt, för jag känner också… – hann han inte avsluta för Kajsa avbröt igen:
– Och han är så omtänksam… Visst, han är äldre. Men det spelar ingen roll, eller hur?
Arvid funderade. Skillnaden på tre år besvärade honom inte alls. Killen nickade och lyssnade vidare med andan i halsen.
– Du förstår, det här är min chans till ett lyckligt liv. Mats flyttar om två månader till Göteborg och vill att jag följer med.
Men jag kan inte ta Sigge. Du sa själv att hans hjärta är för svagt. Och Mats är allergisk mot djur, – sa hon.
Arvid blev ställd. Det kändes som om en ångvält kört över honom:
– Vänta, vilken Mats? Vad har allergi och Sigge med det att göra? – frågade han tyst.
– Arvid, hör du inte? Mats är min chef och min fästman. Vi flyttar till Göteborg. Jag har alltid drömt om att bo och jobba i en storstad. Tänk vilken erfarenhet!
Men vi kan inte ta Sigge. Jag vet inte vad jag ska göra. Lämna honom hos mamma går inte, och ge bort honom… Sigge går ju inte till folk, det vet du, – suckade Kajsa.
Arvid satt tyst.
”Vilken idiot jag är!” – for det genom hans huvud. Han samlade sig och log sorgset:
– Men, Kajsa. Vilka nyheter! Oroa dig inte, kompis. Allt ordnar sig, lovar! Jag kan ta Sigge. Han känner mig. Huvudsaken är att du är lycklig, – sa han med glad röst.
Kajsa såg in i Arvids ögon. De hade plötsligt blivit sorgsna och slocknat, fast de nyss lyste av glädje.
– Vad skulle du säga? – frågade hon osäkert.
– Äh, det var inget. Bara lite omorganisation på jobbet, – viftade Arvid bort det…
Två månader förberedde Kajsa sig för resan.
Konstigt nog, ju närmare flyttdagen kom, desto tyngre blev hennes hjärta:
”Det är nog mamman jag är orolig för…” – tänkte Kajsa. Men innerst inne visste hon att det inte var den egentliga orsaken till sorgen.
Arvids sorgsna blick fanns ständigt framför henne. Hur skulle hon klara sig utan honom? De hade ju varit bästa vänner i så många år.
På senaste tiden hade Kajsa börjat undra om deras vänskap inte hade övergått i något mer…
”Sluta nu! Snart bor jag med Mats i Göteborg. Och så tänker jag på Arvid” – försökte hon skaka av sig oron.
Sigge kröp försiktigt upp i hennes famn. Han kände att något var fel med matte. Därför försökte han lugna henne med sitt spinnande.
– Sigge, lilla vän. Hur ska jag klara mig utan dig? – viskade Kajsa.
Hon mindes nyligen ett samtal med Mats, som tydligt sagt att katten inte fick plats i deras liv:
– Kajsa, jag kan inte gå på allergimedicin hela livet för ett djurs skull. Hur kärt det än är, – sa han.
Orden kändes som en dom…
– Nu då, Kajsa, dags att säga hej då! – sa Arvid muntert. Han höll Sigge i famnen.
– Arvid, ring mig, hör du, – viskade hon genom tårarna.
– Var inte ledsen, Sigge blir nervös. Vi följer inte med till flygplatsen, – log Arvid.
De stod i trapphuset. Killen släppte in Sigge i lägenheten och kramade Kajsa.
”Släpp inte henne… Bara inte släpp!” – bultade det i hans tinningar.
– Jag måste gå, – sa Kajsa och kysste honom på kinden.
– Jag glömmer inte. Aldrig glömma, – viskade Arvid och släppte henne…
Hon stod vid incheckningen och insåg att hennes öde avgjordes just nu.
– Varför ser du så ledsen ut? – peppade Mats henne.
Hon försökte le.
”Jag glömmer inte… Aldrig glömma…” – ekade Arvids ord i hennes huvud…
Kajsa satt i taxin och såg flygplatsen försvinna i fjärran.
– Kommer ni från någon resa? – frågade taxichauffören.
– Nej, jag stannade bara, – svarade Kajsa med glädjetårar.
– Det händer… Jag tror du gjorde rätt, – sa chauffören filosofiskt.
Sigge satt och såg ledsen ut.
– Det ordnar sig, Sigge! – peppade Arvid.
Någon knackade enträget på dörren. Killen öppnade och blev stående…
– Den där gången på din födelsedag, du ville erkänna något, men jag avbröt, – sa Kajsa.
Arvid log:
– Vad gör du här? – frågade han.
– Arvid, svara mig, vad ville du säga? – upprepade Kajsa.
Men killen teg och såg på henne. Sedan gick han fram och omfamnade henne.
Hon strök den glada Sigge över ryggen, som gneds mot hennes ben, och viskade:
– Jag älskar dig, och jag kan inte leva utan dig och Sigge…
– Det var precis det jag ville säga, älskling, – svarade Arvid.
