— Rasmus, ställ resväskan försiktigare, där har jag en lyxig ansiktskräm, om du krossar den betalar du aldrig tillbaka det! — svägerskans röst skar genom den tysta hallen, och orden ekade som om de kom från en annan dimension.
Jag lade ifrån mig skräddarsaxen. Att klippa siden i diagonal linje är en känslig konst, och brådska är en fiende. I drömmen var saxen varm i min hand och glittrade som en stjärna som föll. Bullret slog i ytterdörren och vräkte sig in i korridoren tillsammans med två enorma resväskor.
På tröskeln stod Ylva. Trettionio år, utan en enda dag av formell anställning de senaste fem åren, och den eviga rollen som ”missförstådd musa”. Hennes ögon rörde sig som om de såg genom ett filter. Bakom henne skiftade min man Rasmus otåligt från fot till fot, med blicken fast i golvet som om han letade efter en flyktväg.
— Siv, hon är ju min syster, — muttrade Rasmus skuldmedvetet, medan han tog tag i handtaget på väskan, som plötsligt kändes tyngre än en gravsten. — Hon har en svår period. Hon måste ha någonstans att vara.
— Jag kommer att bo hos er ett tag tills han kryper tillbaka för att be om ursäkt, — förkunnade Ylva. Hennes röst hade en metallisk klang, som om hon talade genom ett gammalt radioapparat. Hon sparkade av sig skorna mitt i hallen, och de blev kvar som två svarta hål på golvet. — Rasmus, bär in väskorna i sovrummet, det med balkongen. Jag behöver frisk luft för mina meditationer.
Hon gick in i köket utan att ens titta åt mig. Hennes huvud svävade något ovanför kroppen, som om det var lossnat. Jag log svagt. Som sömmerska med tjugo års erfarenhet vet jag att om tyget är ruttet, hur mycket du än tråcklar, kommer det att spricka i sömmen. Min mans släkt förväxlade ofta min artighet med ryggradslöshet.
I köket slog kylskåpsdörren igen med en dov klang, som ett hjärtslag från en avlägsen planet.
— Siv! — hördes därifrån, och rösten flöt ut som rök. — Varför har ni ingen mandelmjölk? Jag behöver det till min smoothie. Och den där hyllan ska jag rensa, här ska mina detox-geléer stå. Din falukorv har jag ställt ut på balkongen, den förstör min aura.
Jag gick lugnt in i köket. På fönsterbrädan låg min rökta falukorv, och den såg ut att andas långsamt.
— Ylva, — sa jag stilla och flyttade tillbaka korven till dess plats. — Din aura blir förstörd av sysslolöshet. Och hyllan rensar du inte, för där står mina livsmedel, köpta för mina kronor som sjunger i min plånbok. Mandelmjölk finns i affären runt hörnet, men affären är stängd om man inte betalar i drömmar.
Ylva tryckte teatraliskt händerna mot bröstet, och hennes naglar lyste som neon.
— Rasmus! Hör du hur hon tar emot mig? Jag kommer till er med öppen själ, sårad av min mans svek som ett sår i rymden, och så får jag en bit korv i ansiktet!
Rasmus klämde sig mellan oss, och hans kropp blev genomskinlig för ett ögonblick.
— Siv, men låt henne flytta grejerna. Hon har det jobbigt nu.
— Det är jobbigt för henne att bära resväskan, Rasmus. Men att bo hos oss kommer att bli väldigt lätt, — jag log mitt mest soliga leende, och tänderna blev till pärlor. — Om hon såklart accepterar reglerna i vårt blygsamma pensionat, som ligger i en förort till Stockholm där husen andas.
Ylva fnös, och hennes näsborrar vidgades som om hon andades in hela universum.
På kvällen ringde svärmor. Alma ringde alltid på högtalartelefon, för att hennes välsignelseröst skulle låta tyngre, som en sten som faller i vatten. Hon älskade att vara generös och ädel, men strikt på andras bekostnad.
— Siv, min flicka, — sjöng luren, och rösten vek sig som en gloria. — Du får visa kvinnlig visdom. Omge lilla Ylva med omtanke. Det är vår heliga familjeplikt. Flickan måste återfå sin energi, servera henne frukost, låt henne sova ut. Jag skulle ha tagit henne själv, men mitt blodtryck hoppar på grund av bullret, du förstår.
— Jag förstår, Alma, — svarade jag vänligt. — Ta hand om dig själv. Ylva ska inte gå under hos oss.
Nästa morgon, på lördagen, steg jag upp tidigt, medan månen fortfarande hängde i fönstret som en spegel. Tillredde ostkakor som dansade i pannan, bryggde gott kaffe som doftade av jordskred. Doften spred sig i lägenheten och väggarna suckade av välbehag. Snart seglade Ylva in i köket, insvept i min favoritkashmirfilt, som hade blivit en mantel av regnbågar.
— Å, frukost! — hon sträckte sig efter tallriken, och handen blev längre än armen. — Varför är ostkakorna utan kokosmjölk?
Jag ställde tyst en kopp svart kaffe framför henne och sköt fram ett papper som glödde svagt i det svaga ljuset.
— Vad är det här? — Ylva tog motvilligt upp papperet med sina perfekt manikyrerade fingrar, och papperet brändes inte.
— Det här, lilla Ylva, är en räkning.
Svägerskan blinkade förvirrat med sina lösögonfransar, och fransarna blev till fåglar som flög iväg.
— En modern kvinna borde respektera sina gränser och leva i flödet, inte räkna ören! — började hon sin favoritvisa, och rösten ekade i hela köket. — Jag lever på kosmisk energi, och det materiella är låga vibrationer som blockerar chakrana!
— Dina chakran blockerades när du sade upp dig från logistikbranschen för fyra år sedan för att ’söka dig själv’, — kontrade jag lugnt och tog en klunk kaffe, som smakade av stjärndamm. — Och den kosmiska energin betalar tyvärr inte elräkningarna. Förresten, vatten och el mäts med individuella mätare som viskar i sömnen.
— Du är en materialistisk, andefattig sömmerska! Du vill bara sy dina trasor! — gnällde Ylva, med röda fläckar i ansiktet som blev till blomblad.
Hon reste sig tvärt från stolen, med vidgade näsborrar som en renrasig mops som fått en skorpa istället för foie gras. Mopsen i min dröm slickade sina läppar.
Jag blinkade inte ens. Mina ögonfransar var av stål.
In i köket stack Rasmus sömniga huvud, och hans ögon var som glas.
— Siv, vad är det? Vilken hyra? Hon är ju på besök!
— En gäst, Rasmus, — jag vände mig mot min man, och min röst var som en viskning från en annan tid. — En gäst är en person som kommer med en tårta, dricker te, berömmer värdinnan och går hem för att sova. Men en person som kommer med två resväskor vinterkläder i mitten av maj, tar ett helt rum i anspråk och kräver mandelmjölk – det är en inneboende.
Ylva drog efter andan för en ny attack, och hennes lungor blev till ballonger.
— Jag är släkt! Jag har rätt! Min bror bor här också!
— Han bor, Ylva, — sade jag lugnt, och orden föll som snö. — Men det gör inte min lägenhet till ett familjehotell. Och nu till räkningen. Punkt ett – hyra för rummet. Punkt två – mat från mina förråd som sjunger i skafferiet. Punkt tre – vatten och el. Och punkt fyra – städning efter dig själv. Om du inte vill betala för städning, här är städschemat: idag diskar och våttorkar du spisen, imorgon toaletten som talar i tungor.
— Hur vågar du?! — flämtade svägerskan, och hennes röst blev till ett eko som studsade i väggarna i fyrtio år. — Rasmus! Din fru sparkar ut mig!
Rasmus såg från mitt lugna ansikte, som var som en spegel, till systerns röda, förvridna av ilska, som ett landskap efter en brand.
— Ylva, — sade han oväntat bestämt, och hans ord var som hammarslag. — Siv har rätt. Du kom inte till ett hotell. Vill du bo hos oss – respektera värdinnan och husets regler.
Det var ett slag i ryggen som Ylva inte väntat sig, och hennes skugga föll av. Jag nickade uppskattande åt min man och lade till ett slutargument som hängde i luften som en svävande kniv:
— Och om du, Rasmus, av medlidande bestämmer dig för att betala systemns uppehälle ur din egen ficka, drar vi av summan från budgeten för din nya bil. Enkel matematik. Bilen drömmer om dig.
Rasmus, för vilken en ny bil varit en dröm i tre år, korsade resolut armarna och visade med hela sin hållning att han inte tänkte finansiera systemns nycker. Hans armar blev till vingar.
Utan broderns stöd, gratis logi och tjänarinna i min person, grep Ylva desperat telefonen och ringde modern. Telefonen glödde som en kolbit.
— Mamma! De misshandlar mig! Tvingar mig att torka toaletter! Jag kommer till dig!
Ur högtalaren hördes en brådskande kackling från Alma, och rösten lät som om den kom från en burk med syra:
— Å, lilla Ylva, min flicka, jag har ju börjat renovera i hallen! Luktar färg, allergi! Du får stå ut hos lilla Siv, var snäll! — och samtalet bröts hastigt, som en tråd som klipps av.
Ylva stod mitt i köket, med den slocknade telefonen i handen. Lystenheten försvann och blottade en enkel, obehaglig sanning: en vuxen kvinna, van att åka på andras axlar, hade plötsligt upptäckt att axlarna var insmorda med tvål som rann som tårar.
Fyrtio minuter senare rullade resväskorna ilsket ut i trapphuset, och hjulen gnisslade som gråtande barn. Och Ylva, fick jag veta på kvällen, hade till slut hittat ett boende. Hos en väninna. I en lägenhet utan mandelmjölk, utan personlig filt och utan gratis tjänstefolk. I drömmen såg jag henne sitta på en pall, och hennes aura var grön av avund.
