Jag hade köpt biljetterna en vecka i förväg. Två platser i sjunde raden, kvällsföreställningen, den filmen vi pratat om ända sedan september. Jag tänkte: *han blir överraskad, jag säger inget, han bara kommer – och allt är klart.*
Vi träffades i mars. Jag satte upp en profil på en dejtingsajt av ren uttråkning, om jag ska vara ärlig. Jag trodde inte på någonting, men det var ensamt på kvällarna, särskilt på fredagar när grannarna gick ut med sina familjer och jag bara hade vattenkokaren och teven. Lennart var först med att skriva. Ett enkelt meddelande, inget taffligt, han frågade vad jag lyssnade på för musik. Sedan visade det sig att våra söner gått i samma skola, bara olika år, och det band oss på något sätt ihop, som om vi känt varandra länge.
Han kunde skoja. På ett snällt sätt, inte elakt, och skämten var sådana att jag skrattade på riktigt, inte av artighet. Vi tog med varandra på utställningar, gick på caféet vid stationen där de serverar dåligt kaffe men god äppelkaka. En gång sprang vi i regnet till bussen, och han tog av sig jackan och lade den över mina axlar, medan han själv gick genomblöt och sa att han inte frös, fastän tänderna skallrade.
Kort sagt, han var en bra människa. Så trodde jag.
Den kvällen kom han vid åtta, som vi kommit överens – även om vi bara sagt ”sitta ihop på kvällen” utan detaljer. Jag hade med flit inte nämnt filmen. Jag ville överraska. När jag öppnade dörren hade jag klänning, hår som jag fixat i en timme, läppstiftet lite mörkare än vanligt. Jag såg hur han såg på mig, och i hans blick fanns inte beundran, utan snarare förvirring, som om jag hade klätt mig fel.
– Ska du någonstans? frågade han, utan att kliva över tröskeln.
– *Vi* ska någonstans, sa jag och tog fram biljetterna ur handväskan, viftade med dem som en trollkonstnär. – Överraskning. Klockan 19.40, men vi hinner om du…
Han lät mig inte tala färdigt. Han ställde ner en påse på golvet – jag såg senare att den innehöll kött, fryst, vakuumförpackat, ungefär ett och ett halvt kilo – och sa att han egentligen hade räknat med att tillbringa kvällen hemma.
– Jag köpte kött, sa han, som om det förklarade allt. – Tänkte vi skulle sitta, laga mat, jag sätta på teven, det är fotboll i kväll.
Jag stod med biljetterna i handen och kände att leendet fortfarande satt kvar, men det var snett, osäkert. Jag sa att fotbollen kunde ses i morgon, att biljetterna inte gick att lämna tillbaka, att jag hade förberett mig…
– Ja, du ser, log han, inte elakt men trött, som en vuxen som förklarar det självklara för ett barn, – du förberedde dig, istället för att bara… ta emot på ett vanligt sätt. Sminka sig kan man göra hemma. Men jag kommer från jobbet, hungrig, ville ha hemlagat.
Då kände jag för första gången den kvällen hur något blev kallt inombords. Inte av sårad stolthet, utan av förvåning – det var som om han plötsligt talade ett annat språk.
– Lennart, sa jag, – vi kom inte överens om att jag skulle laga mat. Jag ville bara gå på bio, tillsammans, som förut.
– Förut var förut, svarade han och gick förbi mig in i köket, som om han varit här hundra gånger, med köttpåsen i handen. – Nu är det allvar, nästan ett halvår. Du är en mogen kvinna, Siv, du är inte tjugofem och ska springa på klubbar. I din ålder ska man skapa hemtrevnad, sköta huset, mata mannen, stryka skjortor. Inte klä upp sig och dra iväg på bio.
Jag stod som under en kalldusch och förstod inte var vattnet kom ifrån.
– Vad menar du med ”i din ålder”? frågade jag tyst.
– Precis vad jag sa. Han vecklade redan upp förpackningen, letade efter en kniv i min låda som om det vore hans eget hem. – En man behöver ett hem, inte en evig fest. Matlagning, städning, omtanke. Bio är för unga som inte har annat att göra.
Jag såg på honom och mindes plötsligt ett annat kök, en annan lägenhet, för över tjugo år sedan. Där stod en annan man – min förste man, Stig – och sa samma saker, fast med en mjukare ton i början, men med åren blev han hårdare. Då lyssnade jag. Jag lagade mat, strök skjortor, avstod från mig själv, bara för att hemmet skulle vara lugnt, bara för att han inte skulle bli arg. Sonen växte upp, jag jobbade, drog hela lasset, medan Stig kom hem och sa att en kvinna *skulle*. Jag *skulle* i tjugo år. Sedan gick han till en yngre kvinna, sa att jag ”bleknat”, och jag blev ensam i en tom lägenhet med en vana att stryka skjortor som ingen längre använde.
Och nu, när jag såg Lennart med det där köttet i händerna, förstod jag – här var det igen. Men den här gången var jag inte ung. Jag hade redan erfarenhet av hur det slutar. Jag ville inte bli kokerska en gång till för en enkelbiljett till ensamhet.
– Lägg ifrån dig kniven, sa jag.
Han vände sig om, förvånad över min ton.
– Jag tänker inte laga middag åt dig, sa jag. – Inte i kväll och förmodligen aldrig. Jag är inte din hemhjälp, Lennart. Jag har inte anställts.
– Är du sur eller? Han såg nästan förvirrad ut, ställde ner köttet på bordet. – Jag sa ju inget konstigt, bara som det är, som en man…
– Gå, tack, sa jag.
Han fattade inte först att jag menade allvar. Sedan fattade han. Ansiktet ändrades, blev stramt, det där ansiktet jag redan sett en gång hos en annan människa.
– Du är dum, sa han och drog på sig jackan med tvära rörelser. – Tror du du är ung fortfarande? Bio och finklänning. Du kommer att vara ensam på gamla dagar, du ska se. Vem vill ha dig, så stolt.
Han tog sitt kött – även det tog han, jag minns hur han stoppade tillbaka påsen i väskan – och gick, smällde igen dörren så att vasen i hallen skallrade.
Jag stod kvar några minuter i hallen, i min blå klänning, med biljetterna i handen som nu bara gick att slänga. Sedan tog jag av mig skorna, torkade bort läppstiftet med en servett och la mig på soffan, fortfarande påklädd. Jag ville inte gråta. Det var en märklig ro, som när man äntligen får ur en sticka – det gör ont en stund, sedan blir det lättare.
Dagen därpå, vid lunchtid, ringde det på dörren. Jag visste redan vem det var, redan innan jag öppnade – jag hörde att någon skiftade fot utanför.
Lennart stod med blommor, inga dyra, säkert köpta i all hast vid tunnelbanan, och med en så skyldig uppsyn att jag i ett annat liv nog hade förlåtit honom direkt.
– Siv, jag for iväg, började han. – Jag tänkte inte på hur det lät. Du är en bra kvinna, jag var bara trött igår, jobbet… Förlåt mig, va?
Jag såg på honom och tänkte – här är en människa jag i nästan ett halvår trodde var god. Kanske är han god, på sitt sätt. Kanske hans mamma fostrade honom så, eller hans första fru lärde honom, eller det var bara den tiden han växte upp i, när kvinnor över fyrtio förknippades med grytor, inte med bio. Kanske menade han inte illa.
Men det handlade inte om illvilja.
– Lennart, sa jag lugnt, – det handlar inte om ursäkter. Det handlar om att du igår sa vad du egentligen tycker. Och jag har redan levt tjugo år med en man som tyckte likadant. Jag vill inte göra om det.
– Men jag kom ju, ber om förlåtelse…
– Jag hör. Jag tog inte ett steg tillbaka, bjöd inte in honom. – Men jag går inte tillbaka till det som var i går. Jag vill inte än en gång behöva bevisa att jag inte måste laga mat och stryka för att bli älskad. Förlåt, men nej.
Han stod kvar en stund, förstod nog inte riktigt vad som hänt – för honom var det bara ett gräl om middag som kunde lösas med blommor. För mig var det ett helt förflutet, ett helt liv jag inte ville upprepa.
Blommorna lämnade han inte – han tog dem med sig när han gick, som om de inte längre behövdes av någon. Jag stängde dörren och gick ut i köket för att koka mig te. Utanför fönstret var en vanlig dag, grå, alldeles olik något annat – förutom att jag för första gången på länge kände att jag inte förlorade något, utan äntligen fann något. Även om det bara var mig själv, den som inte längre gick med på att vara bekväm på någon annans bekostnad.
