Gunnar kom hem från jakten ilsken som en geting i en burk. Stövlarna sparkade han av sig vid dörren – den ena åt vänster, den andra åt höger. Jackan slängde han mot kroken, missade, orkade inte ens plocka upp den. Han gick ut i köket och rasslade med kaffekannan.
Kajsa satt i vardagsrummet och bläddrade i mobilen. Hon hörde hur mannen rörde sig – tungt, nervöst, varje steg som en anklagelse. Den röda hunden Bosse låg vid hennes fötter med nosen på tassarna. Öronen tryckta bakåt, svansen stilla. Han kände alltid när husse var på det humöret och höll sig undan.
– Så, sa Gunnar och ställde sig i dörröppningen med händerna i sidan, precis som han alltid gjorde när han skulle säga något han ansåg vara slutgiltigt. – Hunden duger inte till jakt. En odugling, inte en hund. Jag har tränat och tränat – ingen nytta. Ankan faller – han sitter bara. Haren far förbi – han gäspar. Vi måste göra oss av med honom.
Kajsa tittade upp. Hon såg lugnt på sin man, uppmärksamt, som man ser på någon som sagt något mycket dumt men inte fattat det än.
– Göra oss av med? upprepade hon, som om hon smakade på ordet.
– Ja, vad annars? Föda upp en parasit? En jakthund ska jaga. Men den här… – Gunnar viftade med handen mot Bosse, som tryckte sig närmare Kajsas ben. – I morgon lämnar jag honom till Larsson, han kanske kan ta hand om det. Annars släpper jag av honom vid skogsvägen.
”Släpper av honom vid skogsvägen” – där klickade något inuti Kajsa.
Hon reste sig tyst. Bosse kom genast på fötter, orolig och såg upp på henne. Kajsa gick förbi sin man ut i hallen, öppnade vindskontoret och tog fram en stor blå resväska på hjul. Den där som de åkte till Tylösand med, när de fortfarande reste tillsammans.
Gunnar följde henne med blicken men sa inget. Han trodde nog att hon tänkte byta om säsongsvisa kläder.
Men Kajsa öppnade Gunnars garderobshalva.
Skjortor – en, två, tre, fyra. Omsorgsfullt. Kalsonger, strumpor – i sidofacket. Jeans – ett par helgbyxor, ett par arbetsbyxor. Grå tröja, en present från hans mamma. Rakhyvel från badrummet. Tandborste.
Gunnar dök upp i sovrumsdörren och stod tyst några sekunder. Sedan gick det upp för honom.
– Vad håller du på med?
– Jag packar din väska, sa Kajsa med samma ton som hon använde när hon sa ”maten står på spisen” eller ”mjölken är slut”.
– Vilken väska? Varför?
– Du sa att vi måste göra oss av med saker. Så jag gör mig av med dig.
Gunnar blinkade. Han satte sig långsamt på sängkanten, som om benen vek sig under honom.
– På grund av hunden?
– Inte på grund av hunden. På grund av dig.
Hon drog igen dragkedjan och rätade på sig. Bosse smög in i rummet och lade sig vid dörren, som om han vaktade.
– Jag säger dig, Gunnar, eftersom vi ändå pratar. Du kallar Bosse för parasit. Han kan inte jaga, han är inte till nytta. Men låt oss räkna ut vem som faktiskt är till nytta här.
– Kajsa, vad börjar du nu för något.
– Bosse hämtar inga änder, det är sant. Men han möter mig varje morgon som om jag varit borta i ett halvår. Han lägger tassen på mitt knä när jag gråter. Och jag gråter, Gunnar, ofta. För du kommer hem från jobbet och sätter dig framför tv:n. Från jakten lägger du dig på soffan. Senast du pratade med mig på riktigt var när elräkningen var hög. Tre meningar i rad – det var en händelse.
Gunnar öppnade munnen.
– Du jämför mig med en hund?
– Jag jämför inte. Jag konstaterar. Bosse är levande. Han känner. Han älskar. Utan villkor. Han behöver inte att jag är smal eller kokar köttsoppa. Han behöver att jag finns. Gunnar, när var sista gången du var glad över att jag finns?
Tystnaden i rummet hängde som tvätt på en lina – tung, blöt, obekväm.
Gunnar tittade på resväskan. Sedan på sin fru. Bosse lyfte huvudet och såg på Gunnar utan vare sig agg eller ilska. Han bara tittade. Hundar kan inte hålla agg, de har för stora hjärtan för det.
– Jag menade inte allvar, sa Gunnar. – Jag hetsade upp mig. Grabbarna skrattade.
– Grabbarna skrattade. Och för att inte framstå som en mes bestämde du dig för att göra dig av med en levande varelse som litar på dig. Som springer till dig när du kommer hem. Han vet inte att du tänker slänga ut honom. Han tror du är snäll.
Gunnar gnuggade sig i ansiktet. Skäggstubben stacks – han hade inte rakat sig på två dagar under jakten.
– Och då, är resväskan på riktigt?
Kajsa var tyst. Utanför bråkade några gråsparvar i rönnbären. Kylskåpet surrade och tystnade.
– Allvarligt, Gunnar. Det handlar inte om Bosse. Bosse är droppen. Du pratar om att göra dig av med en levande varelse, slänga ut den vid vägkanten. Och om jag i morgon inte passar dig – gör du dig av med mig då? Skickar du mig till min mamma, ”hon var inte tillräckligt bra, hämta henne”?
– Nu överdriver du.
– Det är du som har överdrivit. Länge. Du har slutat se att människor omkring dig är levande. Jag är levande. Bosse är levande. Vi är inte verktyg. Inte ett gevär som du kan sälja om det skjuter dåligt. Vi är en familj. Man slänger inte bort sin familj.
Gunnar satt och kände sig som han inte hade gjort på länge. Förut var det så här – han sa, hon höll med. Inte för att Kajsa var svag. Hon kunde vara tyst – tålmodigt, på sitt eget sätt. Hon skyddade och jämnade ut. Och han hade vant sig vid att han kunde säga vilka dumheter som helst – och inget skulle hända.
Men ibland händer det.
Bosse gick fram till Gunnar och tryckte sin våta nos mot hans hand. Han bara gick fram, för han såg att människan mådde dåligt. Och när någon mår dåligt ska man vara nära. Det visste Bosse inte med intellektet – han kände det i hela sin röda päls.
Gunnar såg på hunden. Den våta nosen, de bruna ögonen, svansen som försiktigt viftade – liksom, ska vi vara sams?
Och då brast det. Inte tårarna – han var ju karl. Men något vändes inuti honom, som en båt i en våg – plask, och han var på andra sidan.
– Kajsa. Lägg undan väskan.
– Varför?
– För att, sa han och klappade Bosse på huvudet, – jag är en idiot.
– Det vet jag. Frågan är – en idiot som lär sig, eller en som är glasklar.
Gunnar log trött. Till och med nu – hon hade förmågan.
– Jag lär mig. Förlåt. För Bosses skull. Och för allt.
Kajsa gick fram till väskan och drog upp dragkedjan. Hon tog ut rakhyveln och tandborsten och lade dem på nattduksbordet.
– Skjortorna hänger du själv.
Gunnar nickade. Han böjde sig ner till Bosse och kliade honom bakom örat.
– Nå, din parasit, sa han med darrande röst. – Ska vi leva vidare?
Bosse viftade på svansen så att han nästan slog omkull golvlampan. Han hoppade upp och slickade Gunnar på näsan. Sedan satte han sig och såg på dem båda med det där uttrycket som bara hundar har: av absolut, oförtjänt lycka.
Nästa jakt åkte Gunnar utan Bosse. Han kom hem med två änder och en påse sockerben från torget.
– Vem är det till? frågade Kajsa, fast hon redan visste.
– Parasiten, muttrade Gunnar och log.
Och Kajsa ställde tillbaka resväskan på vinden. Men inte långt in. Så att den gick att dra fram.
För säkerhets skull.
