Kerstin låste butiksdörren och andades ut med lättnad. Äntligen. Två dagars ledighet, inga köer, inget vägande av varor, ingen in- och utlastning.
– Kerstin, jobbar ni i morgon? – hördes en bekant röst bakom henne.
Hon hann inte ens vända sig om – visste redan vem det var. Karl Johansson. Alltid olägligt.
– I morgon är det söndag, – sa hon kort utan att vända sig. – Stängt.
– Jaså, jag förstår. Då kommer jag på måndag istället.
Kerstin vände sig ändå om. Gubben stod där med en sliten tygkasse, i en urtvättad jacka, och såg på henne med en förvirrad blick. Som om han hoppades på något.
“Nu ska han räkna småslantar i en halvtimme igen”, tänkte hon.
– Kom på måndag, – sa hon och gick mot porten.
Han kom alltid precis innan stängning, valde två tre småsaker, rotade sedan i plånboken vid kassan och räknade mynten. Kön växte bakom honom, folk suckade, men han verkade inte märka det. Så långsam. Bara irriterande.
På söndagsmorgonen, när Kerstin gick förbi butiken, stannade hon tvärt.
Vid dörren satt en katt. En vanlig grå, mager och risig herrelös katt. Men det konstiga var att den inte bara satt. Den for fram och tillbaka mellan dörren och fönstret, rev med klorna på tröskeln, kikade in i springan, jamade. Så ynkligt, så förtvivlat.
– Försvinn härifrån! – viftade Kerstin med handen.
Katten rörde sig inte. Bara stirrade på dörren.
“Herrelös”, tänkte Kerstin och gick vidare.
På måndagen närmade sig Kerstin butiken med en tung känsla. Katten var kvar. Låg hoprullad vid tröskeln, utmattad.
Nyckeln vreds i låset. Dörren slogs upp.
Och då hörde Kerstin det. Ett svagt, knappt urskiljbart pipande. Någonstans i hörnet, bakom hyllorna.
Hon klev in, kisade – och hjärtat sjönk.
En kattunge.
Liten, blind, hjälplös. Låg bland kartongerna, pep ynkligt, viftade med tassarna.
Katten rusade in efter Kerstin, hoppade fram till ungen, började slicka den och spinna.
– Herregud, – viskade Kerstin. – Så du försökte ta dig in till den.
Kerstin stod över kartongen och visste inte vad hon skulle ta sig till. Katten hade lagt sig bredvid kattungen, slickade och spann – för första gången på ett dygn lugn.
Men i Kerstins huvud malde en tanke: “Man kan inte ha djur i en matbutik. Var ska jag göra av dem?”
– Hör du, du är mig en rackare, – mumlade hon högt. – Hur tog du dig in? När hann du?
Katten bara tryckte sig tätare mot kattungen.
Kerstin mindes: på fredag kväll när hon stängde hade det varit fullt med kunder vid ingången. Rörigt och stressigt. Då måste den ha smugit in. Osett. Och fött på natten när butiken stod tom.
Och hela söndagen hade den farit utanför och försökt ta sig in igen.
– Okej, – suckade Kerstin. – Vi får lösa det här.
Hon hällde upp vatten i en plastmugg och bröt en bit kokt korv från sin egen smörgås. Katten drack girigt, snabbt, som om den var rädd att bli av med vattnet.
Sedan öppnade Kerstin butiken för kunderna.
Först in kom grannen, tant Gertrud. Hon fick syn på katten med ungen och slog ihop händerna:
– Men Kerstin, var kommer de ifrån?
– Tja… – Kerstin viftade med handen. – Smög sig in på något sätt. Hör du Gertrud, skulle du kunna ta dem? Dina barnbarn gillar ju djur.
Tant Gertrud skrynklade ihop ansiktet:
– Vi har redan en katt hemma. Gammal och elak. Den skulle strypa alla. Nej, nej, ursäkta.
Nästa var rörmokare Lennart. Han tackade också nej:
– Frugan skulle inte gilla det. Hon nyser av päls.
Sedan kom en ung mamma med ett barn. Barnet sträckte sig till och med efter kattungen, men mamman ryckte undan:
– Rör inte! Den är smutsig! Full med baciller. Kom härifrån.
Kerstin stod bakom disken och kände hur något drog ihop sig inom henne. Varje nej ekade som en dov duns i bröstet.
“Kommer ingen att ta dem?”
Vid lunchtid hade hon nästan gett upp.
Omkring klockan tre slogs dörren upp och Karl Johansson kom in.
Som vanligt – långsamt, försiktigt. Tygkassen i handen. Han hälsade tyst, nickade.
Kerstin hann inte svara – han stannade vid ingången, satte sig på huk bredvid kartongen.
– Men, – sa han tyst. – Vem har vi här?
Katten lyfte på huvudet, såg på honom vaksamt.
Karl sträckte försiktigt fram handen och strök katten över huvudet. Den slöt ögonen och började spinna.
– Kerstin, – vände han sig mot butiksbiträdet. – Vad ska det bli av dem?
Kerstin suckade:
– Jag vet inte, Karl. De kan inte vara här. Men ingen vill ta dem.
– Jag förstår.
Han var tyst en stund, strök sedan katten igen. Kattungen pep svagt och rörde sig.
– Får jag, – började Karl och tvekade. – Får jag ta dem?
Kerstin stelnade. Stirrade på gubben och trodde inte sina öron.
– Ni? – sa hon. – Menar ni allvar?
– Ja. – Han log blygt. – Jag har i alla fall tråkigt ensam. Nu får jag sällskap. Jag vet inte hur man tar hand om dem, men jag lär mig. Jag läser på nätet.
Kerstin kände hur en klump växte i halsen. Den där långsamme gubben som hon så många gånger stressat, jagat på, blivit irriterad på.
Han var den ende som inte gick förbi.
– Karl, – fick hon fram. – Tack. Verkligen. Tack.
Han viftade avvärjande:
– Äh, det är inget. Det är skönt för mig med. Hemma är det tomt. Min fru dog för tre år sedan. Inga barn. Så jag går hit varje dag för att ha någon att byta ord med.
Kerstin skämdes. Så mycket att hon ville sjunka genom golvet.
Hon hade alltid irriterats över att han var långsam. Att han höll upp kön.
Och han var bara ensam.
Karl tog försiktigt kartongen med katten och kattungen. Han höll under så att det inte skakade. Katten såg på honom misstänksamt men gjorde inte motstånd. Som om den förstod – den här mannen skulle inte göra den illa.
– Men jag vet inte hur jag ska bära hem dem, – sa han fundersamt. – Kartongen är stor och otymplig. De skumpas omkring.
– Vänta, – Kerstin skyndade in i lagret och kom tillbaka med en stadigare mindre kartong. – Den här är bättre. Och den har handtag.
Själv flyttade hon över katten med ungen och lade en mjuk trasa i botten. Händerna darrade. Oklart varför – av nervositet eller av skammen som gnagde allt hårdare inuti.
– Kerstin, kanske ni kan ge mig lite råd, – sa Karl osäkert och log. – Vad ska jag köpa till dem? Något foder? En skål?
Kerstin såg plötsligt: gubben var villrådig. Han hade tagit på sig ansvaret men hade ingen aning om hur han skulle gå vidare. Och ändå tog han dem. För att han inte kunde gå förbi.
– Vänta, – sa hon bestämt. – Ett ögonblick.
Hon gick längs hyllorna och samlade ihop det som behövdes: en burk köttkonserv för katten, en påse torrfoder, två plastskålar, en påse kattsand.
– Det här är till er, – räckte hon påsen till Karl.
– Men snälla. Jag betalar.
– Nej, – sa Kerstin kort. – En gåva från mig. Helt enkelt.
Han ville protestera men hon gav honom en så sträng blick att han bara nickade:
– Tack. Stort tack.
Karl tog kartongen, påsen och gick mot utgången. Vid dörren vände han sig om:
– Kerstin, vad tror ni? Måste jag ta dem till veterinären?
– Ja, – nickade hon. – Gå i morgon. Så de får en kontroll.
– Okej. Jag går.
Han gick ut. Dörren stängdes med en svag ping.
Kerstin blev ensam.
Det var tyst i butiken. Tomt. Bara en gammal kartong låg kvar på golvet – den som kattungen legat i.
Hon gick fram, tog upp kartongen, skulle slänga den. Men plötsligt kunde hon inte. Satte sig mitt på golvet, tryckte kartongen mot bröstet och brast i gråt.
Tårarna rann nerför kinderna, droppade på kartongen.
Hon mindes hur hon irriterat sig på Karl. Hur hon stressat honom. Hur hon suckat när han kom in. Hur hon tänkt: “Nu kommer den där gubben igen. Nu ska han räkna småslantar.”
Och han visade sig vara sådan.
Utan att tveka tog han katten med ungen. Fast han själv knappt har det så ställt – det syns på kläderna, på hur han räknar slantarna i plånboken.
Men han gick inte förbi.
“Herregud, – tänkte Kerstin. – Vilken idiot jag var. Så hjärtlös.”
Hon torkade tårarna med handflatan, reste sig från golvet. Kastade kartongen i soporna. Gick tillbaka bakom disken.
Kunderna strömmade in.
En vanlig arbetsdag.
Men något inom Kerstin hade förändrats. Hon såg på kunderna med andra ögon. Inte längre som en kö som skulle expedieras snabbt. Utan som människor, var och en med sin egen historia. Och man vet aldrig vad som rör sig i en människas själ.
I morgon skulle hon definitivt fråga Karl hur det gick med katten och kattungen. Hur de trivdes. Om han behövde hjälp.
Och aldrig mer skulle hon stressa honom.
Två dagar gick.
Kerstin väntade på Karl. Tittade mot dörren, lyssnade efter steg i gången. Men han kom inte.
Och oron växte. “Tänk om något har hänt? Tänk om han blivit sjuk? Eller om det är något fel med katten?”
På tredje dagen stod hon inte ut.
Frågade grannarna efter hans adress. Det visade sig att Karl bodde i huset bredvid, på tredje våningen.
Kerstin köpte en påse äpplen, ett paket småkakor – för syns skull, för att inte komma tomhänt – och efter jobbet gick hon till honom.
Dörren öppnades inte direkt. Sedan hördes hasande steg, och Karl dök upp i dörröppningen. Förvånad, lite villrådig.
– Kerstin? Ni kommer… till mig?
– Jo, – hon räckte fram påsen. – Tänkte titta till er. Hur är det? Hur går det med katten och kattungen?
Gubbens ansikte lyste upp i ett leende. Så varmt, så äkta att Kerstin kände hur det lättade i bröstet.
– Stig in, stig in! – Han flyttade sig åt sidan. – De har det hur bra som helst!
Lägenheten var liten, enkel. Gamla möbler, sliten matta. Men ren och ombonad.
På fönsterbrädan, på en ihopvikt filt, låg katten och sov. Bredvid henne krafsade kattungen – redan starkare, mjuk och fluffig.
– Här är de, – sa Karl stolt. – Katten döpte jag till Misse. Och kattungen till Tuss. För han är så lugn och tyst.
Kerstin gick fram, strök försiktigt Misse. Den öppnade ett öga, spann och somnade om.
– Vilka vackra, – sa Kerstin tyst.
– Javisst. – Karl log med hela ansiktet. – Vet ni, jag tog dem till veterinären. Allt är bra.
Han pratade och pratade – om hur Misse första natten gömde sig under soffan och drog med sig ungen, om hur hon sedan vande sig, om hur hon nu möter honom vid dörren när han kommer hem.
När Kerstin skulle gå dröjde hon kvar i dörröppningen:
– Karl, kom till butiken. Jag väntar på er.
Han nickade:
– Jag kommer.
Och tillade tyst:
– Tack, Kerstin. För allt.
– Det är jag som tackar, – svarade hon. – Ni är en riktig människa.
Nästa dag kom Karl till butiken igen. Som vanligt – långsamt, med sin tygkasse.
Men den här gången mötte Kerstin honom med ett leende. Hon hämtade en pall från lagret och ställde den bredvid disken:
– Sitt ner, Karl. Ta god tid på er. Jag har ingen brådska.
Han nickade tacksamt. Satte sig. Började i lugn och ro välja varor.
Och för första gången stressade Kerstin inte gubben.
