Nyårsafton, mer än någon annan gång, vill man tro på mirakel. En historia med ett riktigt mystiskt slut vill jag dela med mig av idag.
I ettan där Lars Svensson bodde stank det av billig snabbnudlar och gammal ensamhet.
Han satt vid fönstret i den enda hela fåtöljen och stirrade ut på den tomma gatan.
— Vad nu då? muttrade han för sig själv. — Vad ska du leva på?
Han hade varit arbetslös i ett halvår. Frugan Eivor hade flyttat till grannen för en månad sen. Hon hade tagit allt, till och med katten Maja som de hittat förra våren.
— Jag orkar inte se på dig, sa hon på slutet. — Du stinker sprit redan på morgonen.
Och vad skulle hon annars säga? Det var sant.
Idag hade Lars inte ens rört flaskan – han hade helt enkelt inga pengar. De sista tjugo kronorna hade gått åt till de förbannade nudlarna.
Plötsligt hördes ett ynkligt jamande i trapphuset.
— Grannens katt igen, viftade Lars bort det.
Men jamandet slutade inte. Tvärtom blev det bara mer ihållande.
Lars reste sig, gick till dörren och lyssnade.
— Och vad vill du? grymtade han när han öppnade.
På trappavsatsen satt en grå katt. Blöt, rufsig, med smutsig päls. Runt halsen hängde ett slitet halsband.
Katten lyfte huvudet och såg Lars rakt i ögonen.
— Försvinn härifrån, viftade Lars trött. — Jag har inte mat till mig själv.
Men katten gick inte. Den kom närmare och gned sig mot hans ben.
Lars böjde sig ner och tittade på halsbandet. På en liten sliten bricka var det ristat: «SUNE».
— Sune? sa Lars förvånad. — Konstigt namn för en katt.
Katten jamade högt till svar, som om den bekräftade.
De första två dagarna försökte Lars bli av med den objudna gästen. Men Sune gav sig inte. Han satt utanför dörren, jamade och krafsade. Och när Lars gick till affären följde katten hack i häl.
— Har du fäst dig vid mig? frågade Lars på tredje dagen och såg in i de grå ögonen.
Sune spann till svar.
— Okej, kom in. Men bara tillfälligt. Tills vi hittar din ägare.
I lägenheten betedde sig katten konstigt. Den undersökte inte området som djur brukar. Den gick direkt till fönstret, hoppade upp på fönsterbrädan och stod stilla och tittade ut.
— Vad spanar du efter? undrade Lars.
Sune svarade inte. Han bara satt och stirrade ut i fjärran.
Efter en vecka började Lars liv förändras.
Först hände det otroliga – telefonen ringde från hans gamla jobb.
— Lars? hörde han chefen Göran. — Det är Göran. Vi måste prata.
Lars blev iskall. Förmodligen ville de ha skadestånd för den där olyckliga dagen han kom full till jobbet.
— Jag lyssnar, sa han hest.
— Hursomhelst. Jag har sparkat montören Pettersson. Oansvarig typ. Men imorgon kommer en besiktningsman och jag måste lämna över objektet. Kan du ställa upp?
— Göran, jag trodde du var arg på mig.
— Arg? Du är en bra kille, livet var bara tufft då. Kommer du imorgon?
Lars tittade på Sune. Katten satt på fönsterbrädan och spann utan att vända sig om.
— Jag kommer, sa Lars bestämt.
Jobbet gick som en dans. Händerna kom ihåg varje rörelse, ögat fångade minsta brist. Till kvällen var objektet klart.
— Jävlar! sa Göran imponerad. — På en dag gjorde du det som Pettersson plågade med i en vecka.
— Erfarenhet, svarade Lars blygsamt.
— Erfarenhet är bra. Kom tillbaka och jobba. Men ett villkor – inte en droppe på arbetstid.
— Uppfattat.
Hemma gick Lars genast fram till Sune.
— Hur är det, kompis? Jag har fått jobb. Nu kan jag mata dig.
Katten vände sig om och såg på Lars. I de gula ögonen blixtrade något som liknade gillande.
En vecka senare hände nästa mirakel.
Lars var på väg hem från jobbet när han såg en bekant figur vid porten. Eivor. Hon stod med en resväska och grät.
— Vad har hänt? frågade han.
— Lasse, snyftade hon. — Får jag komma in? Lennart sparkade ut mig. Sa att han lekt färdigt.
Lars såg på sin gråtande fru. För en månad sen hade han bett på sina bara knän att hon skulle komma tillbaka. Nu kände han bara medlidande.
— Kom in, sa han tyst. — Vill du ha te?
— Ja tack. Vems är katten? sa Eivor förvånad när hon såg Sune på fönsterbrädan.
— Min nu. Han heter Sune.
— Minns du Maja? Jag lämnade henne hos mamma. Lennart gillar inte katter.
— Jag förstår.
De satt i köket och drack te. Eivor berättade om livet med Lennart, bad om ursäkt, bad om förlåtelse. Lars lyssnade och tänkte att det var konstigt – han kände ingen ilska. Bara trötthet.
— Lasse, kan vi börja om? sa hon. — Jag fattar att jag var dum. Men vi älskade ju varandra en gång.
Lars tittade på Sune. Katten satt i samma ställning och stirrade ut genom fönstret.
— Vet du vad, Eivor, sa Lars långsamt. — Jag förlåter dig. Jag förstår dig till och med. Jag drack verkligen för mycket då. Men jag kan inte ta tillbaka allt.
— Varför? sa Eivor förvånad.
— För jag är en annan nu. Du är en annan. Vi är främlingar.
Eivor började gråta ännu mer.
— Men du får sova här i natt, la Lars till. — Imorgon hjälper jag dig hitta en lägenhet. Jag har jobb nu, jag kan hjälpa dig med pengar ett tag.
Den natten sov de i olika rum. Sune lämnade inte Lars sida, låg bredvid honom och spann.
På morgonen när Eivor skulle gå stannade hon vid dörren.
— Lasse, du har verkligen förändrats. Du har blivit starkare.
— Kanske det.
Ännu en månad senare erbjöd Göran Lars att bli arbetsledare.
— Du ser ju hur killarna ser upp till dig. De respekterar dig. Och jobbar bättre med dig.
— Jag funderar på det, svarade Lars.
Hemma gick han fram till Sune.
— Vad säger du, kompis? Ska jag tacka ja?
Katten vände sig om och såg på honom. I blicken fanns någon slags sorg.
— Vad är det? frågade Lars oroligt. — Är du sjuk?
Sune jamade tyst, på ett särskilt sätt. Annorlunda än förut.
Den natten vaknade Lars av en konstig känsla. Katten låg bredvid honom på kudden och stirrade rakt in i hans ansikte.
— Vad är det, Sune?
Katten sträckte ut en tass och rörde försiktigt vid Lars kind.
— Du skrämmer mig.
På morgonen vaknade Lars ensam.
Sune var borta.
Lars genomsökte hela lägenheten, hela trapphuset, hela gården. Han satte upp lappar med Sunes bild, ringde alla djurhem. Katten fanns ingenstans.
— Det är omöjligt! ropade han medan han letade på gatorna. — Fönstren var stängda! Dörren var låst!
Men Sune hade upplösts, som om han aldrig funnits.
I tre dagar kunde Lars inte äta. Han satt vid fönstret och väntade. Skulle han komma tillbaka?
På fjärde dagen ringde det. En kvinna sa att hon bara kunde prata om katten vid ett möte.
En timme senare stod hon i dörren.
— Lars? Jag heter Kerstin. Jag ringer angående lappen. Om katten.
— Har du sett Sune? sa Lars förhoppningsfullt.
— Får jag komma in? Jag har svårt att stå länge.
Lars släppte in kvinnan. Hon satte sig i fåtöljen och tog ett djupt andetag.
— Unga man, kan du beskriva hur katten såg ut?
Lars beskrev Sune – grå, gula ögon, halsband med en bricka med namnet.
Kerstin nickade.
— När kom han till dig?
— För två månader sen. I regnet. Blöt, hungrig.
— Jag förstår, sa kvinnan efter en paus. — Säg mig, förändrades ditt liv efter att han kom?
— Ja, svarade Lars ärligt. — Väldigt mycket. Jag fick jobb, redde ut det med min fru. Allt blev bra.
Kerstin log sorgset.
— Vet du, unga man. Sune var min katt. Han dog för ett halvår sen. Av ålder. Han levde i fjorton år.
Lars blev stel.
— Vad säger du?
— Han var alltid speciell. Ända sen han var liten. Han kände av människor. Jag är inte galen, om du tror det. Ibland händer saker som inte går att förklara.
— Men hur, varför…
— Sune rymde ofta hemifrån när han levde. Jag hittade honom på de mest oväntade ställen. Han verkade veta var hjälp behövdes. Han kom till ensamma människor, till sjuka. Hjälpte dem att klara av sin nöd. Sen kom han hem igen.
Lars lyssnade, oförmögen att tro sina egna öron.
— Efter hans död tänkte jag ofta – varför kunde han inte stanna? Så många människor behöver fortfarande hjälp.
— Och du tror att han, att det verkligen var han?
— Tror du inte det? sa Kerstin och såg allvarligt på Lars. — Vanliga katter beter sig inte så. Vanliga katter försvinner inte ur låsta lägenheter.
Lars gick fram till fönstret.
— Vad ska jag göra nu? frågade han tyst.
— Leva, svarade Kerstin enkelt. — Leva väl. Sune lärde dig att tro på dig själv igen. Det var hans gåva.
— Och om jag faller igen? Börjar dricka?
— Det gör du inte, sa kvinnan. — Nu vet du att du kan vara annorlunda.
Efter att Kerstin gått satt Lars länge vid fönstret. Solen gick ner och färgade himlen röd.
— Tack, kompis, viskade han ut i tomheten.
Och plötsligt tycktes det – en lätt vindpust rörde vid gardinen. Som om någon osynlig jamade till svar.
En vecka senare tackade Lars ja till att bli arbetsledare. Ännu en månad senare träffade han en kvinna på bussen – hon höll på att ta en hemlös katt till veterinären.
— Vacker, sa Lars och såg på den trefärgade katten.
— Ja, men den har ingen ägare, sa kvinnan sorgset. — Jag heter förresten Anna.
— Lars. Och om jag blir ägare?
— Du?
— Tja, om du inte har något emot det.
Anna skrattade.
— Inte alls. Vad ska du kalla den?
Lars såg in i kattens gula ögon.
— Suneborg. För att hedra en speciell katt.
Någonstans högt uppe på himlen satt en grå katt som hetat Sune och spann belåten. Hans arbete var klart.
Lars trodde på livet igen. Och på att mirakel händer dem som är redo att ta emot dem.
Och det är kanske den verkliga magin.
Säger ni – sånt händer inte? Kanske. Men jag önskar er ändå att ni i svåra stunder får möta er egen «Sune».
