— Jag har packat väskan. Jag ska bo hos mamma ett tag. Jag är trött på det här lägret, förklarade Sven utan att ens titta på Elin och Oskar, som stod som förstenade i hallen.
De hade precis kommit hem från skolan med ryggsäckarna på, och för första gången i livet hörde de sin pappa kalla dem inte för barn utan för ett hinder för hans egen vila. Ordet »läger« häng kvar i halluften – tungt, mullrande och klibbigt som utspilld saft på linoleumgolvet.
Sven stod mitt i hallen, med den stora sportbagen tungt nedsänkt vid foten, som om den var hans kvävda samvete.
Egentligen hade min man de senaste månaderna varit selektivt trött. Ork till att trycka ner soffan till en hängmatta – det fanns. Ork till att oändligt scrolla nyhetsflödet – jodå. Ork till att hetsigt bråka med en främling på nätet om världsekonomins framtid – javisst, energin sprutade. Men att kolla Oskars matteläxa om hastigheten på två tåg eller lyssna på Elin efter hennes dansklass – då slog plötsligt en energiblockad till hos »familjeförsörjaren«. Han bar sin trötthet som en tung krona och krävde att alla skulle flytta på sig, viska och servera middag på minuten.
– Mycket hedrat, kungen, sa jag lugnt med armarna i kors. Jag tänkte inte skapa någon scen. – Glöm bara inte borrmaskinen.
Sven blinkade. Han hade uppenbarligen väntat sig att jag skulle kasta mig om halsen på honom, rycka väskan och lova att barnen skulle gå på tå hädanefter och att jag skulle sluta be honom ta ut soporna.
– De är stora nog, kastade han ur sig medan han drog på sig jackan och rättfärdigade flykten. – Det händer inget om de klarar sig utan pappa ett par dar. Jag är ju inte gjord av järn.
– Nej, inte av järn, nickade jag. – Järn är bara den gamla datorn under skrivbordet, och den skramlar ändå. Trevlig resa till mamma kurort.
När dörren slog igen med en smäll blev det onaturligt tyst i lägenheten. Jag gick ut i köket och tog fram juice ur kylen. Oskar satt vid bordet och petade meningslöst på plastduken med fingret.
– Mamma, om jag är för högljudd, kommer pappa alltid att gå då? frågade han inte mig utan snarare taket.
Och då stockade sig all ironi i halsen på mig på en sekund. Skämtet var över. En sak är att kriga med en vuxen karl om rätten till vila, en helt annan att se sitt barn försöka forma sig efter pappans bekvämlighet. Jag gick fram, lade armen om hans axlar och sa bestämt:
– Pappa gick inte för att du är högljudd. Han gick för att han glömt hur man är vuxen. Och det fixar vi.
Den kvällen beställde vi pizza. Jag stod inte vid spisen och lagade någon avancerad fransk köttgryta. Jag strök inga skjortor till morgondagen och lyssnade inte på surmulet gnäll från soffan om att det var omöjligt att koppla av efter jobbet i det här hemmet. Jag slutförde lugnt min beställning på datorn, fick en överföring på kontot och insåg plötsligt en paradoxal sak: utan den manliga närvaron som krävde konstant service blev det lättare att andas hemma. Hushållets konstruktion hade förlorat en viktig del, men stod bara rakare.
Under tiden hade »expeditionen till Mars utan rymddräkt« i form av Sven nått sin destination.
Gunilla, min kära svärmor, hade inte kallat Sven till sig av blind moderlig medlidande. Hon var en oerhört praktisk kvinna. Om sonen hade bråkat med frun och var »tillfälligt familjelös«, då kunde man använda honom för sitt rätta syfte. Gunillas fälla slog igen med giljotinens obeveklighet redan nästa morgon.
Först matade hon honom med kanelbullar, jämrade sig medlidsamt över hans »smalhet«, och sedan tog hon fram ett papper. En att-göra-lista.
Sven ringde mig på onsdagen. Av ekot att döma stod han på ett betonggolv.
– Karin… rösten lät som en skadad hägers. – Hon tvingade mig att lägga om golvet på balkongen. Och i morgon åker vi till sommarstugan. Hon fick för sig att vi ska gräva upp en gammal stubbe och rensa vinden från skräp.
– Byte av sysselsättning är bästa vilan! svarade jag glatt. – Du ville ju ha lugn och ro? Njut av tystnaden och kroppsarbetet.
Han flydde på tredje dagen.
Han vacklade in i vår hall på fredagskvällen – skrynklig, luktande damm, gamla brädor och totalt nederlag. Han slängde väskan i golvet med en så tung duns att det lät som om han hade med sig tegelstenar från stugan.
– Jag är hungrig som en varg, förkunnade Sven medan han sparkade av sig skorna. – Vad är det till middag?
Han väntade sig att straffet var över. Att jag glatt skulle rusa till spisen och värma soppa, glömma alla oförrätter, och att barnen skulle komma springande med glädjetjut.
Jag kom ut från köket och torkade långsamt händerna på en handduk. Bakom mig dök Elin upp ljudlöst.
– Hej pappa, sa dottern med en iskall, jämn röst. – Har du vilat från oss?
Sven tappade hakan av överraskning. Hans inövade leende som en trött men generös herreman surnade omedelbart och försvann någonstans ner i kragen.
– Du gick inte från oväsen, Sven, sa jag och såg honom rakt i ögonen. – Du gick från ansvar. Och du kom inte tillbaka till familjen, utan till middagen. Därför finns det ingen middag för dig ikväll.
Han öppnade munnen för att protestera, men då ringde min telefon som låg på byrån. På skärmen syntes »Gunilla«. Jag tryckte utan att tveka på högtalaren.
– Karin, lilla vän! kvittrade svärmor muntert. – Har min rymling kommit hem? Skäm inte bort honom! På söndag får han komma tillbaka, garderoben i hallen är inte klar, dörrarna hänger på en skruv!
Jag lade på utan ett ord.
Sven blev likblek som om han just fått en kallelse till ytterligare en byggsemester i sträck. Insikten att han hos mamma inte var en älskad, trött liten son utan gratis arbetskraft med familjerabatt speglades i hans ansikte med hela skalan av äkta sorg.
– Jag är faktiskt hemma! försökte han återta sin stulna krona genom att höja rösten och gå emot mig. – Jag har rätt att lägga mig och vila i min egen lägenhet!
– Lägenheten var min innan vi gifte oss, påminde jag mjukt men med en stålklang som fick nycklarna att nästan skallra i låset.
Och hans ord »jag kom hem« hängde plötsligt i luften som ett bisarrt skämt. Det verkade som om Sven för första gången på åren insåg detta faktum inte från hyresavierna utan från min ton. Högmodet rann av honom helt. Han stod mitt i hallen – en oönskad semesterfirare som alla redan hade vilat från.
– Ikväll sover du inte här, Sven, sa jag och betonade varje ord. – Inte heller regerar du i soffan. Vill du komma tillbaka till familjen börjar du inte med middag. Du börjar med att prata med barnen, be om ursäkt och gå till familjeterapeut.
Elin vände sig tyst om och gick in på sitt rum. Klicket från det stängda låset lät högre i hallens tystnad än något gräl. Det var ett slag som ingen sportbag med kläder kunde skydda mot.
Sven såg förvirrat på mig, som om han väntade sig att jag skulle skratta och säga att allt var ett skämt. Men jag log inte.
– Nycklarna på byrån, Sven, sa jag. – Och stäng dörren ordentligt efter dig. Drag började inte från trapphuset, utan från det ögonblick du kallade barnen för ett läger.
