Anders Persson satt vid fönstret och tittade på annonsen i telefonen. Bokstäverna flöt framför ögonen – glasögonen hade försvunnit någonstans igen. Men texten var enkel:
“Lämnar bort katt i goda händer. Röd, kastrerad, van vid låda.”
Nej. Inte lämnar bort. Säljer. Då är chansen större att den hamnar i en trygg familj.
– Måns, ropade han lågt. – Kom hit, röd.
Katten dök upp som från ingenstans – en tjock liten puttrande maskin på mjuka tassar. Hoppade upp i knät, lade sig i en boll. Varm, levande.
Anders klappade honom bakom örat. Måns slöt ögonen av välbehag, och ägaren kände hur hjärtat kramades. Ett halvår nu ensam.
– Vad ska vi göra med dig, va? viskade gubben. – Medicinerna börjar ta slut, och pensionen också.
Katthon mullrade, ovetande. Anders öppnade kalkylatorn. Mat – tusen kronor i månaden. Strö – femhundra till. Veterinären ville han inte tänka på.
Och blodtryckstabletterna kostade två tusen. Varje månad.
– Förstår du, Måns, jag vill inte skiljas från dig, men jag klarar inte längre.
Han skrev i annonsen: “Katt till goda händer. Tre tusen kronor.” Suddade. Skrev om: “Säljer katt. Fem tusen kronor.”
Telefonen ringde genast. En kvinnoröst:
– Hej, jag ringer om katten. Kan jag komma och titta?
– Ja, svarade Anders hes. – Kom.
En timme senare knackade det på dörren. På tröskeln stod en kvinna runt femtio med sorgsna ögon.
– Marika, presenterade hon sig. – Var är katten?
Måns, som på beställning, kom springande från köket – men inte till gästen, utan till ägaren. Gned sig mot benen, spann, tittade med förälskade ögon.
– Här är han, min röding, sa Anders och försökte låta likgiltig. – En bra katt. Kelig.
Marika satte sig på huk, räckte fram handen. Måns nosade, men gick inte till henne. Vände tillbaka till Anders.
– Varför säljer ni? frågade kvinnan tyst.
– Omständigheter, mumlade gubben och såg bort.
Då märkte Marika: pensionärens händer darrade. Och katten lämnade honom inte för en sekund.
Marika lät blicken långsamt svepa över lägenheten. Allt rent och prydligt, men så tomt. På fönsterbrädan en torkad fikus. På bordet en nästan tom pillerdosa. Och en till, också nästan tom.
– Vacker lägenhet, sa hon. – Har ni bott här länge?
– Fyrtio år, svarade Anders och strök Måns. – Vi köpte den med Greta…
Han avbröt sig. Behövde inte säga mer.
Marika nickade. Hennes egen Lotta – en blandrashund som levt femton år – hade dött för inte så länge sedan. Tomheten i hemmet var så stor att väggarna höll på att rasa.
– Är katten frisk? frågade hon.
– Ja, frisk som en nötkärna. Det är bara jag… Gubben tvekade. – Jag klarar inte längre. Åldern, förstår ni.
Måns jamade långdraget och gned sig mot Anders ben. Som om han förstod vad det handlade om.
– Vilken mat ger ni honom? fortsatte Marika.
Anders visade in i köket. Där stod två skålar – en med vatten, en med torrfoder. Billigt, från ICA. Inte det sämsta, men inte bra heller.
– Är han kräsen med maten?
– Nej, äter vad han får. En snäll kille. Väldigt klok. När Greta var sjuk, lade han sig hos henne i sängen, värmde. Som om han förstod. – Anders röst darrade.
Marika satte sig på huk framför katten. Måns tittade på henne, men höll sig nära Anders.
– Säg ärligt, frågade hon stilla, – varför just fem tusen?
Gubben blev förvirrad:
– Men han är ju en fin katt. Renrasig.
– Måns är en bondkatt, invände Marika mjukt. – Vacker, men bondkatt. Och ni älskar honom. Så varför säljer ni?
Anders vände sig mot fönstret. Teg länge. Måns spann i hans knä, medan ägaren strök honom med darrande händer.
– Medicinerna har blivit dyra. Och maten. Han var sjuk för en månad sedan, tog honom till veterinären. Fem tusen. Sista pengarna.
– Och er dotter? Son? Släktingar?
– Dottern bor i Tyskland. Har tre egna barn, har inte tid med en gammal gubbe. Jag ber inte om något heller.
Han suckade.
– Vi klarade oss med Greta. Ensam går det inte.
Marika lyssnade och kände hur hjärtat kramades. Där satt han, den stolte gubben, och sålde det enda levande han hade hemma. Och katten fattade inget – tryckte sig intill, litade fullt ut.
– Och om jag inte köper? frågade hon.
– Nån annan köper. – Rösten fast, men händerna darrade. – Annonsen ligger, det ringer.
– Och det gör inte ont?
Anders ryckte till:
– Tror ni det är lätt?! Tror ni jag gör det för nöjes skull?
Han hejdade sig, bet ihop. Måns blev rädd för den hastiga rörelsen, hoppade ner från knät, men gick inte långt – satte sig bredvid.
Då förstod Marika: hon kunde inte bara köpa katten och gå. De fick inte skiljas åt.
Men något måste göras.
Marika teg. Länge.
– Anders Persson, sa hon, – tänk om jag inte köper katten?
Gubben ryckte till:
– Hur så?! Varför kom ni då?
– Jag kom för att titta. Tittade. Och förstod – jag ska inte köpa katten.
Anders bleknade. Händerna skakade värre.
– Men ni ringde ju! Sa att ni behövde en katt!
– Jag behöver. – Marika reste sig från fåtöljen och gick till fönstret. – Men inte den här.
– Vad är det för fel på honom?!
Hon vände sig om. Och gubben såg tårarna i hennes ögon.
– Inget fel på katten. Det är ägaren det är fel på.
– Jag förstår inte.
– Jo, ni förstår, Anders. – Rösten darrade. – Jag förlorade min hund nyligen. Gammal, sjuk. Levde med mig i femton år. Och vet ni vad som var värst före hennes död? Inte sjukdomen. Inte smärtan. Utan att hon såg på mig som om hon bad om ursäkt. För att hon besvärade.
Anders svalde. Måns kom fram, gned sig mot hans ben.
– Och nu ser jag er med Måns – och ser samma sak. Han dras till er, och ni skäms för att ni inte kan föda honom. Ni tror att ni gör rätt som lämnar bort honom.
– Är det inte rätt?! utbrast gubben. – Är det bättre att han svälter med mig?!
– Vem har sagt att han måste svälta?
En paus. Måns jamade lågt, långdraget.
– Jag föreslår en annan lösning, fortsatte Marika. – Jag kommer med mat. Varje vecka. Och pengar till veterinär om det behövs.
– Vad?! – Anders stirrade på henne som på en galning. – Varför skulle ni göra det?
– För att jag vill hjälpa katten. Men jag vill inte skilja er åt. – Hon log genom tårarna. – Kalla det uthyrning av lycka.
– Uthyrning?!
– Ja. Jag betalar för att få komma hit och klappa Måns. Och samtidigt får jag en anledning att besöka en ensam människa. Dricka te. Prata.
Gubben teg. Ögonen vidöppna, läpparna darrade.
– Det känns förödmjukande, pressade han fram.
– Varför förödmjukande? frågade Marika uppriktigt förvånad. – Det är ett avtal. Ett ärligt avtal. Jag får katten att umgås med – ni får hjälp med maten. Ömsesidigt fördelaktigt.
– Nej! Jag är ingen tiggare! – Anders reste sig tvärt.
– Vem har sagt det?
– Det är precis vad ni gör! Komma med pengar till en okänd gubbe!
Marika skakade på huvudet:
– Jag föreslår ett avtal. Betala för sällskap med katten. Och med en klok, intressant människa som har uppfostrat honom.
– Sluta! – Rösten sprack. – Tyck inte synd om mig!
Och så tystnade han. Satte sig ner i fåtöljen igen. Sänkte huvudet.
Måns hoppade upp i hans knä.
– Vet ni vad det värsta är, Anders? frågade Marika stilla. – Inte fattigdom. Inte ålderdom. Utan stolthet. Som hindrar en från att ta emot hjälp.
– Det är inte stolthet, viskade han. – Det är skam.
– Skam för vad?
– För att jag inte klarade det. Att Greta dog och jag blev kvar. Att jag inte sparat pengar. Att dottern är långt borta. Att jag inte ens kan försörja en katt.
Tårarna rann över de rynkiga kinderna.
– Och nu kommer ni. Och erbjuder hjälp. Och jag är som ett sista…
– Fån? fyllde Marika mjukt i.
– Ja. Ett fån.
Hon gick fram, satte sig på huk bredvid fåtöljen:
– Anders. Jag har en tom lägenhet. En förlorad hund. Ett jobb jag inte vill gå till. Och ingen som jag kan berätta om min dag för. Men ni har Måns. Och ett gott hjärta.
– Hur vet ni att hjärtat är gott?
– En elak människa kan inte älska en katt så mycket.
Måns spann högre, som om han höll med.
– Så vad säger ni? Gör vi upp?
Anders teg länge. Strök den röda pälsen. Tänkte.
Gubben suckade. Djupt, djupt.
– Kanske… vi kan prova?
Två månader har gått.
Anders Persson satt vid fönstret med Måns i knät och tittade ut på gården. Snart skulle Marika komma – på tisdagar hade hon alltid med sig mat och något gott.
– Hör du det, röding? sa han tyst till katten. – Det låter som bekanta steg.
Måns lyfte huvudet, spetsade öronen. Ja, det var hon.
Det knackade på dörren.
– Anders? Det är jag!
– Kom in, kom in! – Gubben reste sig, rätade på skjortan. På dessa två månader hade han piggnat till, till och med kinderna fått färg.
Marika klev in med stora kassar, leende:
– Hej, snygging! – Det var till Måns.
Katten började genast spinna och gned sig mot hennes ben.
– Och hej till dig, Anders. Hur mår du? Hur är det med trycket?
– Bra, allt bra. Var hos läkaren igår – trycket normalt. Era tabletter hjälper.
– Just det! I morgon är det lördag, kanske en promenad i parken? Vi kan ta Måns i sele!
Anders blev blyg:
– Nej, vad ska folk säga? En gubbe med katt i koppel.
– Låt dem titta! skrattade Marika. – De blir avundsjuka på vilken snygging ni har. Eller hur, Måns?
Katten jamade – godkännande.
De drack te i köket. Anders berättade om grannarna, om nyheterna på gården. Marika lyssnade, nickade, skrattade. Under dessa två månader hade de fått en särskild närhet – inte som släktingar, men varm och fin.
– Vet ni, sa hon när hon druckit ur teet, – er dotter ringde förresten i veckan?
– Ja, hon ringde. Frågade hur jag mår. Jag berättade om er.
– Vad sa hon?
– Hon blev förvånad, erkände gubben. – Sa: “Pappa, vad glad jag är att du har en väninna.” Väninna, – han log. – Låter konstigt i min ålder, eller hur?
– Varför konstigt? Vänskap har ingen ålder.
Måns hoppade plötsligt ner från fönsterbrädan och gick fram till matskålen. Med kvalitetsfoder – som inte längre var ett problem.
– Och jag ville sälja honom, sa Anders tyst.
– Tur att ni inte gjorde det.
– Ja… Då trodde jag det var slutet. Men det var början på ett nytt liv.
Marika nickade:
– Ibland leder de svåraste stunderna till de ljusaste förändringarna.
De teg och såg på Måns, som mumsade på maten. Han hade allt nu – mat, ömhet, uppmärksamhet från två människor som älskade honom.
