Två veckor hade Misse fräst och rivits, och jag kunde inte komma nära den gamla soffan. Jag var nästan redo att lämna bort henne. Men när grannen hjälpte mig att flytta möbeln, fann vi det som förklarade allt.
Misse hade aldrig varit elak. Men hon släppte ingen i närheten av den gamla soffan i vardagsrummet, och jag hade inte fattat varför på hela fjorton dagar.
Det började med en småsak. Morgon, köket, doften av bryggkaffe och bränt bröd. Jag drack ur tekoppen, torkade händerna på förklädet med solrosor och gick för att dammtorka möblerna. Sträckte mig mot armstödet.
Katten välvde ryggen och väste så häftigt att jag ryggade tillbaka och slog armbågen i golvlampan. Under tre år tillsammans hade vi gått igenom mycket – spinnande på morgnarna, krävande jamanden före matningen, och sur tystnad efter veterinärbesöket. Men ett väsande hade jag aldrig hört förut.
Sedan blev katten märkbart rundare. Sidorna svällde, gången blev tung och försiktig. Jag tänkte att jag överutfodrade henne. Minskade portionerna, hällde tillbaka överskottet i påsen med prasslande folie. Ingen nytta. Misse började släpa bitar från skålen till någonstans bakom soffan, och en dag hittade jag en torr kycklingbit under ett ben, täckt av damm.
Det luktade konstigt i hörnet – surt, varmt, levande. Jag satte mig på knä och försökte kika in i springan mellan väggen och ryggstödet. Misse for fram, ljudlöst, utan förvarning. Ställde sig framför springan och stirrade med gula ögon som om det mest värdefulla i världen låg bakom henne.
På handens baksida satt två tunna rivsår.
Dottern ringde på kvällen, som vanligt i farten.
– Mamma, hur går det med katten?
– Hon väser. Rivit mig på handen. Kommer inte nära soffan.
Siv suckade. I luren hördes klackar mot asfalten, en bil tutade, en plastpåse prasslade från affären.
– Jag sa ju det. Lämna bort henne innan hon river dig i ansiktet. Det finns grupper på nätet, de omplacerar fort.
Jag var tyst. Fingrarna kramade bordduken så tyget veckade sig.
– Mamma? Hör du?
– Jag hör.
– Du behöver inte allt det här. Ensam med den där katten… Kom hellre till mig.
Jag lade telefonen på bordet. I hallen satt Misse vid tröskeln till vardagsrummet, svansen virad runt framtassarna, ryggen rak. Som en vaktpost. Och under dessa två veckor hade hon aldrig lämnat platsen länge – hon åt till och med snabbare än vanligt, som om hon hade bråttom tillbaka.
Efter samtalet öppnade jag mobilen och sökte på det dottern hade sagt. Grupperna dök upp direkt. Foton på katter, texter: “kelig”, “kissan rumsren”, “söker hem”. Bläddrade en minut. Sedan lade jag telefonen med skärmen ner, och halsen blev torr.
Innan jag skulle sova gick jag fram till rummet. Misse låg vid soffan och slickade sin tass, långsamt, noggrant, som om hon förberedde sig för något viktigt. Jag satte mig på tröskeln.
– Misse. Vad gömmer du där?
Katten lyfte huvudet, blinkade och fortsatte slicka sig.
På natten sov jag inte. Bakom väggen prasslade det, tystnade och började igen. En gång, genom tystnaden, hördes ett tunt läte, som ett pip. Jag stelnade, lyssnade. Det upprepades inte.
Jag steg upp och gick barfota mot dörren. Golvet var iskallt, från golvlisten drog december. Gatlyktan utanför kastade gula strimmor genom gardinen, och i det ojämna ljuset såg jag: Misse låg inte på sin bädd. Hon tryckte sidan mot väggen, alldeles intill soffan. Magen hävde sig jämnt.
Katten väste inte. Låg och såg på mig genom ljusstrimman.
Jag gick tillbaka till sovrummet. På nattduksbordet stod ett foto på min man i en snäckskalsram, vi hade tagit med den från havet en gång. Erik log. Och jag tänkte: han skulle inte ha lämnat bort katten. Han skulle ha flyttat soffan först.
På morgonen ringde jag Gunnar på nedervåningen. Grannen hade sådana händer att han både kunde lyfta en garderob och laga en kran. Han ställde inga onödiga frågor.
– Soffan? – upprepade han. – Vart ska den flyttas?
– Från väggen. Jag måste se vad som är bakom.
Han kom efter tio minuter, i rutig skjorta och tofflor på bara fötter. Bakom honom kikade hans fru Birgitta in, nyfiken.
Misse såg främlingarna och tryckte sig under köksbordet. Jag märkte: katten sprang inte till vardagsrummet, som hon alltid gjorde. Stannade i köket. Pupillerna var så vidgade att det gula knappt syntes, och tassarna trippade oroligt på det kalla klinkergolvet.
Gunnar tog tag i ena sidan. Jag i den andra. Benen gnisslade mot parketten, utdraget och vasst, och ljudet fyllde lägenheten upp till taket. Soffan var tung, gammal, svällande av tid. Damm yrde upp och virvlade i solstrimman från morgonen.
Birgitta flämtade först.
I hörnet, på en gammal ylletröja som jag hade tappat bort redan i oktober, låg kattungarna. Fyra stycken. Små, blinda, med tilltryckta öron och rosa trampdynor så mjuka att de skulle få plats på en nagel. De rörde sig, öppnade tandlösa munnar, och det kom en doft av mjölk från dem, varm och tjock. Halsen snördes åt.
Jag sjönk ner på knä rakt på det dammiga parkettgolvet. Händerna darrade. Sträckte ut fingrarna mot en rödbrun kattunge med en vit stjärna i pannan, och den tryckte nosen mot min handflata. Handen var kall, kattungen som en liten ugn.
– Där har du den elaka katten, – flåsade Gunnar och satte sig på huk bredvid.
Birgitta vände sig mot köket. Misse stod i dörröppningen och rörde sig inte. Hon såg inte på människorna. Hon såg på kattungarna.
Då förstod jag allt på en gång. Väsandet och maten bakom soffan, den runda magen och sömnlösa nätter vid väggen, när jag trodde att katten bara hade ett “speciellt lynne”. Och tröjan. Den där ylletröjan från hallen, som jag brukade svepa om knäna på kvällarna. Misse hade själv släpat dit den, brett ut den i hörnet och bäddat.
Katten kom långsamt, på mjuka tassar. Nosade på min hand, tryckte nosen mot fingrarna. Och lade sig bredvid kattungarna, drog dem till sig en efter en.
Birgitta gick tyst ut och kom tillbaka med ett fat ljummet vatten. Ställde det på golvet utan att säga ett ord. Gunnar rätade på sig, såg ner på mig och var också tyst. Det fanns inget att säga, allt låg redan på tröjan.
På kvällen ringde Siv igen.
– Nå, mamma? Har du tänkt på katten?
– Ja, – sa jag. Rösten var annorlunda, lugn och varm, som den där tröjan som hade dykt upp på det mest oväntade stället. – Nu är det fem av dem.
I luren blev det tyst. Sedan skrattade dottern, kort och förvirrat, och för första gången på två veckor log jag.
Misse låg på tröjan, och de fyra blinda kattungarna sökte efter henne i mörkret, tryckte nosen mot den varma sidan. Hon spann inte. Andades lugnt och djupt.
Det räckte.
Jag stängde dörren till vardagsrummet, men inte helt. Lämnade en springa.
Misse måste ju kunna gå ut.
Och jag lärde mig: ibland är det inte ondskan som får oss att fräsa – det är moderskärleken som skyddar det allra heligaste.
