Han sträckte ut handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten ryckte åt sidan och kröp på ett märkligt sätt bort från människan, bort från den utsträckta handen…
– Titta på honom! – nästan skrek rektorn. – Föräldrarna har kallats, och han skäms inte ens!
Oskar såg rakt in i ögonen på den rasande rektorn. I den tioårige pojkens ansikte fanns inte en antydan till ånger över den onda gärningen. Med en uttråkad min lyssnade han tyst på Ann-Sofies utfrågning.
– Bränna klasslistan! – rektorns röst övergick i ett gällt skrik.
– Vänta utanför dörren! – befallde fadern med sträng röst.
Pojken gick ut ur rektorns rum och smällde igen dörren. Han brydde sig inte om ifall han skulle straffas igen. Han kunde inte handla annorlunda, han hade gett sitt ord…
Och när det gällde föräldrarna, skulle de snart glömma honom igen och åka iväg på nästa expedition.
Samma kväll fattades beslutet på familjerådet att skicka Oskar till morfadern på landet hela sommaren. Kanske kunde han få bukt med den unge rebellen…
*****
– Det här är din dagordning, – Erik, före detta militär, pekade på ett papper som var skrivet med jämn handstil. – Här på landet har man inte tid att busa, alla vill ha mat och dryck.
– Är jag en slav? – undslapp sig Oskar när han läste den långa listan över sysslor.
Erik log och uppskattade sonsonens stridslystna blick. Igår hade sonen lämnat av Oskar och oavbrutet klagat hos fadern över hur svår han blivit. Ständiga slagsmål i skolan, missnöje från lärarna och rektorn – allt detta tog tid från forskningen. Oskars föräldrar hade åkt iväg på expedition och lämnat rebell-sonen hos morfadern med lättnad.
Dagarna flöt långsamt på, fyllda med ovana sysslor…
Oskar steg upp med tuppen, hjälpte morfadern att mata den spräckliga Gullan, fyra smågrisar och den fuxfärgade Molle. Bära vatten, stapla huggen ved, rensa landen…
Sysslorna tog aldrig slut, men Oskar hade lovat att inte klaga.
– Vaktar han mig? – frågade Oskar en gång och såg misstänksamt på morfaderns favorit, den stora hunden Roffe, som skugga följde honom när han lämnade gården.
– Han känner att du inte är härifrån, är rädd att du ska gå vilse, – svarade morfadern med lätt ironi.
Oskar tyckte mycket om att fiska. Pojken lärde sig snabbt att hantera spöet, och efter ett par veckor började Erik släppa iväg honom ensam till sjön.
Bäst napp var tidigt på morgonen, när det ännu var svalt. Oskar gillade att sitta med spöet vid stranden och se solen gå upp, belysa allt runtomkring. Sånt såg man definitivt inte i stan!
En tidig morgon, när han satt med spöna vid den vackra sjön, upptäckte Oskar en rörelse i det höga gräset.
Någonstans i närheten kväkte en groda högt, och genast skällde en hund. Vanliga ljud, men ändå…
Gräset rörde sig igen, och pojken bestämde sig för att kolla…
Försiktigt stigande bland det höga gräset spejade Oskar i morgonmörkret, men såg inget. Han trodde att det var inbillning och ville återvända till spöna, men just då hörde han ett svagt, klagande jamande.
Han böjde sig ner, skilde på det höga gräset med händerna, och möttes av en katt som fräste hotfullt, med öronen tryckta bakåt. Djurets ögon varnade för att hålla avstånd, och fräsandet uttryckte ett tydligt hot.
– Oj… – undslapp sig Oskar av överraskning. – Varför fräser du?
Han sträckte ut handen för att klappa det hotfulla djuret, men katten ryckte åt sidan och kröp på ett märkligt sätt bort från människan, bort från den utsträckta handen.
I samma ögonblick blev det ljusare, och Oskar såg blodfläckar på djurets ljusa päls. Framför hans ögon dök en bild från nyligen upp – fyra tonåringar som plågade en randig katt med en frostbiten högeröra…
Oskar ryste och försökte bli av med den smärtsamma minnesbilden. Katten var skadad, den behövde hjälp!
Bar händer gick inte, den var arg och hade uppenbarligen ont. Han såg sig omkring men hittade inget lämpligt. Han hade bara en tunn vindjacka på sig som skyddade mot morgonkylan.
Han tog av sig jackan, närmade sig den fräsande katten:
– Kiss-kiss-kiss! Jag vill bara hjälpa dig… Kiss-kiss-kiss!
Med sina sista krafter kastade sig katten åt sidan, men Oskar var snabbare. Han täckte katten med jackan, svepte in den försiktigt och tryckte den mot bröstet. Sedan sprang han så fort han kunde hem, och glömde helt bort spöna…
– Morfar, kommer katten att klara sig? – frågade sonsonen för hundrade gången och såg oroligt mot dörren till sommarbostaden.
– Oroa dig inte, Ingrid är veterinär och kan sina sår, – Erik strök Oskar över huvudet. – Gå och hämta spöna så länge, och när du kommer tillbaka har vi nyheter…
Oskar nickade och sprang snabbt ner till sjön efter spöna. Han hade så bråttom att han knappt fick luft när han kom hem.
Just då syntes Ingrids späda gestalt i dörren till sommarbostaden. Den äldre kvinnan sa något till Erik, som log glatt.
– Hur är det med henne? – undslapp sig Oskar.
– Det kommer att gå bra, – svarade Ingrid. – Det verkar som om en hund har bitit henne… Jag har rengjort såren, nu får du ta hand om henne.
– Jag ska göra allt! – utbrast Oskar, och i hans ögon syntes tårar av glädje och lättnad…
Den kvällen lämnade pojken inte den sovande katten. Han hade ordnat en provisorisk bädd åt henne i en kartong med en gammal filt. Han ställde fram skålar med mat och vatten och satt bara och tittade på när katten sov.
– Ska du sova här? – frågade Erik.
– Får jag det? – frågade Oskar förhoppningsfullt.
– Vi tar in henne i stugan istället, – föreslog morfadern.
Katten flyttades in i rummet där Oskar sov, och kartongen ställdes bredvid hans säng.
När man såg närmare hade katten en ljus beige färg med knappt synliga ränder.
Oskar satte sig på sängkanten och fortsatte att se på när hans skyddsling sov.
– När jag ser på dig, sonen, blir jag förundrad, – sa Erik eftertänksamt och satte sig på en stol i rumshörnet. – Du är inte lat, du är klipsk, ansvarsfull, och godhet är dig inte främmande. Så varför ställer du till med myteri?
Oskar tittade på morfadern och ryckte på axlarna istället för att svara.
– Din senaste bragd med klasslistan… – fortsatte morfadern. – Du brände den väl inte utan anledning?
– Jag gav mitt ord, och har man gett det måste man hålla det, – muttrade Oskar.
Han sträckte ut handen och strök försiktigt den sovande katten över huvudet.
– Vem gav du ditt ord? – Eriks misstankar bekräftades, för han hade aldrig trott på sonsonens skuld.
– I källaren i huset bredvid skolan bor en hemlös katt som jag har matat och pratat med, precis som du gör med Roffe, – berättade Oskar och snörvlade. – Jag drömde om att ta hem honom, men mina föräldrar ville inte ens höra talas om det… Jag lovade Måns att alltid skydda honom.
– Och vad hände med den katten? – frågade morfadern med låg röst och höll andan.
– Äldre killar i skolan plågade honom, – Oskars röst darrade. – Jag bad dem sluta, de gick med på det, men på villkor att jag skulle bränna klasslistan…
– Skurkar! – undslapp sig den äldre mannen. – Var är den katten nu?
– En kvinna tog hand om honom, sa vaktmästaren till mig, – Oskar strök katten igen. – Jag skulle så gärna vilja veta hur det är med Måns…
– Du är duktig! – morfadern strök Oskar över huvudet. – Du höll ditt ord, det är rätt, men varför sa du inget till dina föräldrar?
– De frågade inte, – svarade Oskar bara.
Dagarna gick… Såren på Snövits kropp, som Oskar hade döpt katten, läkte. Katten slutade fräsa och titta misstänksamt på människorna.
Snövit tog emot omsorgen från människan som räddat hennes liv. Snart flyttade den vackrare och märkbart tyngre katten över till Oskars säng och sov hos honom.
Pojkens dröm hade gått i uppfyllelse, men ofta såg han i sina drömmar den randiga Måns med det frostbitna örat. Katten gnuggade sig mjukt mot hans ben och spann högt när Oskar tog upp honom.
– Var är du? – frågade Oskar i sömnen den randiga katten, men fick inget svar.
Juli gick, och sedan augusti…
Oskar väntade på att hans föräldrar skulle komma och hämta honom, men istället förklarade morfadern för sonsonen att han måste åka in till stan i ärenden. Efter att ha skött morgonsysslorna lämnade Erik över gården till sonsonen och tog pendeltåget.
Han kom tillbaka på kvällen, trött men nöjd. Han berömde Oskar för ordningen i sysslorna och, med ett hemlighetsfullt leende, kallade han in honom i stugan, dit han tidigare burit en stor kartong.
– Kom hit, sonen, – Erik pekade på soffan. – Titta vem som följde med mig från stan.
Oskar gick in i rummet och tittade på soffan. Pojken blinkade flera gånger, rädd att han inbillade sig.
– Måns! – utropade pojken och tog försiktigt upp den randiga katten med det frostbitna örat. – Morfar, du är bäst!
Katten såg frisk och välmående ut. Senare berättade Erik för sonsonen hur imponerad han blivit av Oskars handling, och att han bestämt sig för att leta upp den randiga katten genom att kontakta Oskars skola.
Det visade sig att vaktmästaren hade bett ett djurhem att ta hand om den hemlösa katten, av rädsla för dess liv.
I början av september kom Oskars föräldrar med nyheten att de måste åka på en lång expedition, och att pojken skulle få bo hos morfadern ett tag.
Föräldrarna kände knappt igen den glada och livfulla pojken som förr varit en rebell.
– Pappa, du har gjort ett under! – utropade Oskars far.
– Lär er att lyssna på ert barn, – sa Erik manande.
Och när det gällde Oskar, så gladde han sig över att få bo kvar hos morfadern och att inte behöva skiljas från Måns och Snövit.
Rebellen hade förvandlats till den mest omtänksamma och ansvarsfulla husse för sina husdjur.
