Vi träffades på vårdcentralen, i kön till läkaren. Jag var där på grund av blodtryckssvängningar, och han väntade på provsvar. Vi började prata. Erik visade sig vara en lugn och eftertänksam man.
Efter skilsmässan hade det gått åtta år. Sonen bodde sedan länge för sig själv. Mina väninnor hade sitt eget liv: några hade barnbarn, andra hade sommarstugor, ytterligare några hade oändliga undersökningar och sjukhusbesök. Och så dök det upp en riktig man vid min sida. Ingen som drack, ingen som bråkade, ingen som höjde handen.
Jag bestämde mig då: här är han, en gåva från ödet.
Det är förvånande hur lågt vi ibland sätter ribban. Slår inte – redan bra.
Erik jobbade på ett lager. Lönen var liten, men som han gärna påpekade, ”stabil”. Det ordet var hans favorit.
Han var stabilt trött.
Han klagade stabilt på ryggen.
Han kunde stabilt inte hjälpa till hemma.
Och han förväntade sig stabilt middag klockan sju på kvällen.
När han flyttade in hos mig tog han med sig två resväskor, en gammal bärbar dator och sin mamma i telefonen.
Mamma ringde varje dag.
I början tyckte jag det var gulligt.
Hon oroar sig för sin son.
Men sedan förstod jag att hennes eviga:
– Har du ätit?
– Har du blivit förkyld?
– Karin, du har säkert öppnat fönstret, därför hostar han…
lät som om jag svalt hennes son och höll honom i drag.
Det första året kändes allt ganska uthärdligt.
Jag lagade mat – han åt.
Jag tvättade – han bar kläderna.
Jag handlade – han beklagade sig:
– Allt har blivit så dyrt.
Och han sa det som om det var jag som förhandlade med butikerna om nya priser.
En gång i månaden överlämnade han pengar till mig.
Fem tusen kronor.
Ibland sju.
Och han gjorde det med en min som om han precis hade betalat av hela husets bolån.
– Här, till hushållet. Bara inga onödiga utgifter.
Och jag betalade räkningar för el och värme, handlade mat, rengöringsmedel, hans ryggmedicin, strumpor, kött på extrapris.
Det värsta är att jag kände tacksamhet för de där pengarna.
Det är det som skrämmer mig mest nu.
Efter middagen suckade Erik gärna tungt.
– Boveten är för torr. Hos mamma blir den smulig och samtidigt mjuk.
Jag förstår fortfarande inte hur det går till.
Det måste finnas en speciell magi som bara mödrar till vuxna söner behärskar.
Eller:
– Det är för lite salt.
– Salta då.
– Jag har redan satt mig.
Människan hade redan slagit sig ner vid bordet.
Alltså måste hela världen anpassa sig.
Jag reste mig.
Bar salt.
Sedan bröd.
Sedan te.
Sedan fjärrkontrollen som låg knappt en halvmeter från honom.
– Karin, det är närmare för dig.
Allt var närmare för mig.
Köket.
Badrummet.
Jobbet.
Förmodligen skulle även den andra sidan vara närmare för mig.
Så småningom började jag bli trött.
Inte bara fysiskt, även om det också.
Jag kom hem efter jobbet, tog av mig skorna och drömde om åtminstone fem minuters tystnad.
Bara fem.
Men från rummet hördes genast:
– Varför är du så sen? Jag är hungrig.
Inte:
– Är du trött?
Inte:
– Ska jag sätta på te?
Bara:
– Jag är hungrig.
Jag diskade alltid.
Erik hade en särskild sorts allergi – mot diskhon.
Så fort han såg smutsiga tallrikar kom han genast ihåg sin onda rygg.
– Jag skulle hjälpa till, men du vet att…
Ja, jag visste allt.
Vilka tabletter han tar på morgonen.
Vilken korv han föredrar.
Att hans mamma inte tål lök.
Att Erik själv inte klarar tunga lyft, tidiga uppstigningar, sena läggtider, städning av badrummet och att bära ut soporna utan påminnelser.
Men vad jag tyckte om – det frågade ingen någonsin.
En dag föreslog jag att vi skulle dela utgifterna lika.
Han blev förvånad:
– Vad menar du med lika? Jag har lägre lön.
– Jag förstår.
– Varför pressar du mig då?
Så där.
Jag bad inte om diamanter eller dyra presenter.
Jag föreslog bara att vi tillsammans skulle betala för mat och räkningar.
Och genast blev jag en kvinna som pressar.
Samma kväll ringde han sin mamma.
Han satte på högtalaren.
Efter att ha lyssnat på honom sa Gunilla kyligt:
– Karin, vill du göra min son till hyresgäst?
Jag stod vid spisen och rörde i makaronerna.
Jag ville säga: ”Hyresgäster betalar åtminstone för sin bostad.”
Men jag teg.
För tillfället.
Senare fick Erik ett nytt jobb.
Lönen blev högre.
Men det kom med dagliga skjortor.
Vita.
Blå.
Randiga.
Och alla måste strykas.
De första veckorna gjorde jag det efter jobbet.
Efter middagen.
Efter städningen.
Jag stod vid strykbrädan medan tv:n gick i rummet och Erik låg i soffan.
– Ärmen är dåligt struken.
– Erik, jag har hållit på i en timme.
– Men jag ber inte för mig själv. Jag måste till jobbet.
Nästa dag dök Gunilla upp utan förvarning.
Hon hade med sig ostkakor till sin son och ställde demonstrativt fram dem, som för att säga:
”Så här ser normal mat ut.”
Och jag skar sallad just då.
Sedan kom den där torsdagen.
Den tyngsta hittills.
Jag kom hem nästan klockan nio på kvällen.
I påsen hade jag äpplen och yoghurt – till mig själv.
Jag öppnar dörren och ser Gunilla i mitt kök.
I min morgonrock.
Den där blå, mjuka morgonrocken med fickan där jag alltid la mina glasögon.
Bredvid låg fem skrynkliga skjortor och ett strykjärn.
Erik kom ut från rummet.
– Vi måste diskutera en sak.
Jag tog långsamt av mig stövlarna.
För om jag gjorde det snabbt kunde en av dem mycket väl hamna i någons huvud.
Men jag är en väluppfostrad kvinna.
Ibland hindrar det mig allvarligt i livet.
– Jag måste vara på kontoret vid åtta imorgon, sa Erik. – Jag har inte tid att stryka.
– Stryk dem då nu.
– Jag är trött.
Jag tittade på soffan.
På tallriken med smulor.
På hans mor i min morgonrock.
På strykjärnet.
Och då sa han helt lugnt:
– Om du inte hinner på kvällen, stig upp klockan fem på morgonen och stryk mina skjortor. Det är en kvinnas plikt.
Och plötsligt såg jag hela bilden utifrån.
En femtiofyraårig kvinna står i sin egen lägenhet efter en tung arbetsdag. Framför henne står en man som bor här praktiskt taget gratis och äter på hennes bekostnad. Och bredvid honom hans mor, klädd i hennes morgonrock, som förklarar hur en riktig kvinna ska vara.
Jag gick tyst in i sovrummet.
Tog fram de där två väskorna ur garderoben, som han kom med för fyra år sedan.
Ställde dem i hallen.
Och sa lugnt:
– Packa ihop.
Han var säker på att jag skulle börja gråta.
Att jag skulle bli rädd.
Ärligt talat trodde jag det också.
På fyra år växer en människa in i ditt liv.
Även om han liknar ett ogräs, gör det fortfarande ont att rycka upp honom.
Men jag stod tyst.
Sedan var det inte lätt.
Handen sträckte sig automatiskt efter en andra tallrik.
I affären tog jag mekaniskt hans favoritost för att sedan lägga tillbaka den på hyllan.
Det svåraste var inte att sakna honom, utan att sluta skylla mig själv.
Vem vill ha mig med mina burkar på balkongen, min vana att titta på serier under filten och min ålder över femtio?
Men en dag kom jag hem, tände ljuset och insåg plötsligt:
Jag behöver mig själv.
Banalt?
Kanske.
Men det var då det gick upp för mig.
Inte som hushållerska.
Inte som servicepersonal.
Inte som ett bihang till en man.
Utan bara som Karin.
Efter en månad kom Erik tillbaka.
Med tre lite vissna rosor.
Förmodligen såg de lika trötta ut som vi båda.
Jag öppnade dörren, men tog inte bort kedjan.
– Karin, jag mår dåligt utan dig.
– Jag vill inte ta tillbaka allt, svarade jag lugnt.
– Helt?
– Helt.
Han stod kvar en stund i trapphuset.
Och gick sedan tyst.
