Kära dagbok,
Hur underbart det är att ha dig, viskade Alexander när han omfamnade mig.
Och jag är lycklig att du är vid min sida! svarade jag med ett leende.
Vem annars skulle jag vilja dela livet med? skrattade han. Självklart bara med dig. Du är min öde, min bästa kvinna i hela världen.
Jag kysste honom lätt på kinden och skyndade mig till köket för att hämta den nybakade kanelbullen ur ugnen. Idag firade vi vårt silverbryllup ett stillsamt firande i ett litet, intimt sällskap bara med våra två barn. Sonen Erik, som går i årskurs tio, och vår dotter Alva, som just har tagit examen och börjat ett jobb i Göteborg. Hon har hyrt en trerummare i närheten av kontoret, men jag har ändå försökt övertala henne att stanna kvar hemma.
Varför sliter du dig med att hyra en egen lägenhet? frågade jag. Du har ändå ett eget rum här, vi lever tillsammans. När du gifter dig så kan du flytta ut.
Mamma, jag älskar er båda två och vet att ni inte vill driva mig bort, men jag vill pröva att stå på egna ben. Dessutom, du lagar så utsökta bakverk att jag är rädd att bli tjock som en liten elefant om jag fortsätter äta dem. Jag är nämligen så smal, men jag måste hålla formen, och det går inte när jag alltid frestas av dina sötsaker.
Jag log mot min dotter. Alva ser inte ut som mig jag är liten och spindellik, nästan som en tonåring i min egen spegel. Jag använder knappt smink, bär ofta håret i en enkel knut och klär mig i enkla, blygsamma kläder. Alva däremot är en riktig skönhet, med långa lockar och ett leende som får alla att vända sig om.
Alexander är en anmärkningsvärd man lång, ståtlig, med en något rundare midja som åldrandet lagat på hans kanelbullar. På fyrtioåtta år är han fortfarande charmig och alert. Jag har vant mig vid att han ibland viskar bakom min rygg, men jag vet att för honom är jag den vackraste kvinnan i hela världen.
***
När jag först träffade Alexander var jag tjugo år, han tjugotvå. Den där septemberdagen gick jag, Elin, till min klasskompis och väninna Viktoria för att gratulera henne på födelsedagen. Jag hade redan bakt en liten tårta och på vägen köpte jag ännu en liten bukett blommor.
I blomsterbutiken fanns bara en ung man som valde blommor. Försäljaren, en söt tjej, pekade och pratade med honom med glimt i ögat. Jag såg deras samtal och märkte att han var väldigt attraktiv.
Vilken bukett gillar du mest? den med röda rosor eller den med pioner? frågade han mig.
Jag rodnade lite och svarade: Jag tror jag skulle välja pionerna, även om de flesta tjejer föredrar rosor.
Butiksbiträdet frågade sedan: Vilken bukett gillar din flickvän?
Mannen svarade förvirrat: Min flickvän? Jag köper blommorna inte åt någon speciell, jag vet faktiskt inte vem jag köper dem till.
Han förklarade sedan att en vän skulle gå på sin kusins födelsedag och han ville inte komma med tomma händer, så han köpte blommor. Jag sade att rosor alltid går hem.
Han frågade om jag också gillade rosor. Jag sänkte blicken och svarade: Jag älskar mest fältblommor, men rosor är också fina.
Han nickade och berättade hur hans mamma brukade ta med en liten bukett från landet varje gång hon åkte på sommarstugan, där det alltid växer vildblommor i de gröna ängarna. Jag köpte en liten bukett krysantemum och begav mig sedan till Viktorias lägenhet.
När jag kom dit såg jag den leende mannen från blomsterbutiken han hette Sören tillsammans med sin vän Arvid, brorson till födelsedagsbarnen. Sören såg lika förvånad ut när han såg mig, och vi började småprata hela kvällen.
Jag minns knappt exakt vad vi talade om, men han ställde frågor, jag svarade, han berättade något, jag lyssnade. Det kändes som om tiden stod stilla. När musiken började spela bad Viktoria Sören om en dans, men han kastade en snabb blick mot mig innan han gick ut på dansgolvet med födelsedagsbarnen. Sen kom han tillbaka till mig och följde mig hem.
Nästa dag på universitetet såg jag Viktoria i korridoren, men hon hälsade inte på mig. Jag frågade vad som var fel, och hon svarade ilsket:
Förstod du inte? Arvid tog med Sören för att presentera honom för mig! Jag såg honom på hans Instagram och gillade honom. Du förstörde hela kvällen med ditt flirtande.
Jag försvarade mig: Jag flirtade inte med någon, jag vet inte ens hur man flirtar. Det var bara Sören som gick med mig hem.
Jag kände mig förvirrad och ledsen. Var jag verkligen en förrädare som stal en väns pojkvän? Eller var det bara en oskyldig ung man som råkade hitta mig i rätt stund?
När jag kom hem stod jag framför spegeln och viskade: Är jag verkligen värd någon?
Just då ringde telefonen. Sören hade ringt. En gång hade han bett om mitt nummer, men jag trodde inte han någonsin skulle ringa. Vi bestämde att mötas vid vattnet i Sundbyberg på kvällen. När jag kom fram väntade han redan med en bukett fältblommor och ett leende som fick mitt hjärta att slå snabbare. Jag visste då att jag hade fallit för honom.
Vår kärlek fick många skeptiker de trodde vi skulle gå skilda vägar, att en så stilig man som Sören skulle tröttna på mig. Men han såg bara mig, och jag lärde mig att lyssna på mitt eget hjärta och ignorera avundsjukas skällsord.
Ett år efter att vi först träffats gifte vi oss. Sedan dess har han varje dag påmint mig om att jag är den bästa kvinnan i hans liv. För tio år sedan, när vi hade varit gifta i tjugofem år, frågade jag honom varför han valt mig.
Hur kan man förklara varför man blir förälskad? Men jag svarar dig ändå. Jag föll för dina ögon, de är de vackraste jag någonsin sett, fulla av värme och ärlighet. Jag älskar din röst, din doft, din själ. Du är min vackraste kvinna i världen Du älskar fältblommor, och du är själv en sådan. Din skönhet ropar inte, men den kan bara ses av dem som verkligen tittar. Jag byter inte min älskade vildblomma mot någon dyr ros.
Vår familjs jubileumsmiddag för tjugofem år av äktenskap var enkel men mysig. Barnen läste upp några vackra ord till oss, vilket var den bästa gåvan. På bordet stod en liten bukett fältblommor Sörens tradition varje år på min födelsedag i juli och på vår bröllopsdag.
När vi låg i sängen efter middagen, sa jag till honom:
Ibland tror jag att vi är ett felpar.
Varför det? undrade han.
Vi har gått tjugofem år utan att bråka. Är det normalt?
Vill du bråka? frågade han och skrattade. Då får vi väl bara skratta åt det!
Han började kittla mig, men jag skrek av skratt och protesterade:
Nej, nej, jag vill inte!
Han svarade: Jag vill inte bråka med dig heller, och kysste mig försiktigt.
Det är så härligt att kunna dela livet med någon som både får mig att skratta och känna mig trygg.
Tack för att du lyssnade, kära dagbok. Jag ser fram emot fler år med Sören, kanelbullar och fältblommor.
Elin.
