Kära dagbok,
Resväskan stod redan vid dörren, och på spisen puttrade en gryta med köttfärssoppa med brödkrullor precis som han brukade göra.
Ebba torkade sina torra händer på en handduk, nästan utan att tänka. Hon stirrade på hans välbekanta bakhuvud, på födselpricksen bakom örat som hon kysst tusen gånger. Men hon såg honom inte längre.
Är du på affärsresa?
Nej, Ebba. Jag går.
Ordet hängde kvar i köket som en bränd lukt.
Vart?
Till någon annanstans.
Handduken gled ur hennes grepp.
Johan
Ebba, låt oss slippa dramatik. Vi vet båda att det här slutade för länge sedan. Jag har tagit beslutet, du har inte gjort det.
Slutet? hon fnissade nervöst, nästan skrämt. Imorgon är vår årsdagen. arton år.
Just det. Arton år av samma soppa.
Det slog in som en glugg i bröstet. Hon tappade andan.
Jag lade ner doktorsavhandlingen för dig. Jag kunde ha blivit
Du kunde inte ha blivit någon. han log, det där kindlösa leendet man bär när man ångrar. Restauratör. Vem behöver det nu? Ikoner, damm Jag gav dig ett liv, förresten. Lägenhet. Bil. Hav varje sommar.
Du gav?
Jo. Lägenheten var på mitt namn, men jag är ingen djur. Bo i ett eller två månader, sen får vi reda på det.
Hon greppade stolens ryggskiva, fingrarna bleknade.
Vem är hon?
Vad spelar det för roll.
Vem?
Han blickade på klockan.
Lisa. Trettiotvå. Hon är levande, Ebba. Går på teater, åker skidor, skrattar. Du har länge blivit hemmakvinnan utan att märka det.
Ebba satt tyst, en klump i halsen.
Johan lyfte resväskan, vände sig om vid dörren och i hans ögon glimmade något inte ånger, men irritation, som en ägare som lämnar sin gamla hund på ett härbärge.
Oroa dig inte. Trettiåtta är ingen dom. Njut av friheten, Ebba. Du förtjänar den.
Dörren slog igen.
Soppan svalnade på spisen.
Den första veckan grät hon inte. Hon gick runt i lägenheten som om den var ett museum av ett främmande liv hans skjortor, hans tandborste, en ofullständigt dränkt kopp på bordet.
På den åttonde dagen ringde Tove.
Ebba, är du vaken?
Och tårarna rann i telefonen så högt att grannen på nedervåningen knackade på dörren för att fråga om allt var okej.
Tove jag är trettiåtta. Jag är bara ett tomrum. Arton år har jag lagat soppa, jag minns inte ens när jag senast höll i en pensel
Vad minns du?
Vad?
Minns du varför du började med restaurering?
Ebbas minne flög tillbaka till en sal i Nationalmuseum när hon var nitton, ståendes framför en triptyk och gråtande över människors förmåga att skapa och bevara.
Jag minns.
Då gå och hämta dina färger från förrådet. Jag såg dem för fem år sedan.
Färgerna låg i en skoskrin under gamla gardiner, torkade och hälften förstörda. Men penslarna var intakta kolonnpenslar köpta med stipendiet när han avstod från luncherna.
Ebba satte sig på förrådsgolvet och grät, men på ett annat sätt. Tyst.
Nästa morgon anmälde hon sig till betalda kurser vid Stora Teatern. Pengarna var de sista kronorna hon sparat för en semester som nu var onödig.
Hon gick till frisören och klippte av den långa flätan som Johan förbjudit att röra på i tjugo år. I spegeln såg hon en främling med skarpa kindben och en gåtfull blick.
Hej, länge sedan.
Tre månader av studier museer, anteckningar, nätter då hon målade först försiktigt, sedan med mer självförtroende. Händerna kom ihåg. Händerna glömde inte.
I februari ringde Tove igen.
Ebba, ett ärende. Minns du Arvid Linds, som Mikael jobbar med? Hans farmor dog, huset i Västervik är hans. Gammalt. Ikoner på en hylla. Han tänkte slänga dem
Inte låt honom! hoppade Ebba upp. Låt honom inte röra dem!
Tänkte jag, kanske du vill titta? Han betalar.
Jag tittar imorgon.
Ikonerna var i fasansfullt skick: åtta stycken, svartnade, med lossnande guldblad och sprickor. Ebba böjde sig över dem, hjärtat slog så hårt att det hördes i öronen.
Arvid Linds, flämtade hon. Den här jag måste se den under lampan, men jag är nästan säker på att den är från 1600-talet, nordiska brev. Mycket värdefull.
Han lyfte skeptiskt på ögonbrynet.
Vad kostar det?
Att restaurera kan jag inte säga exakt, men att sälja senare mycket.
Klarar du det?
Ebba såg på de bleka ansiktena som knappt syntes genom sotet. Det var hennes chans, den enda.
Jag kan.
Arbetet tog ett halvt år. Hon hyrde en liten verkstad i en förort; lukten av lösningsmedel var outhärdlig i hemmet. Hon åt bröd med smör, gick ner tolv kilo, grät två gånger av förtvivlan när arbetet nästan gick förlorat. En gång ringde hon sin lärare klockan fyra på morgonen; den heliga damen kom en timme senare med en termos.
Sedan var den första ikonen fri, skinande.
Arvid stod tyst en stund.
Ebba, det är ett mirakel.
Det är inget mirakel. Det är arbete.
Han betalade dubbelt. En vecka senare ringde en bekant till bekant, sedan en gallerist från Östermalm. Muntert prat spreds snabbare än någon radio.
Ett år gick, sedan ett till.
Ebba bodde nu i en ny lägenhet hyresrätt, men ändå hennes egen med höga tak. Verkstaden låg på Sveavägen, beställningar bokade sex månader i förväg för två kloster och en privat samling av en känd entreprenör, som i affärstidningarna kallades för Den stora visionären.
Han hette Lars Svenningsson.
Lars kom själv till verkstaden, utan kurirer. Han satte sig vid fönsterstolen och såg på när hon arbetade, ibland med en kopp kaffe, ibland bara tyst.
En märklig kund, Lars.
Jag är en märklig människa. Får jag sitta?
Självklart.
Femtiotre, änka, med trötta men kloka ögon och händer som en pianistas fast han spelade inte piano, utan i finansens korridorer.
Mellan dem fanns inget. Än så länge. Men Ebba märkte ibland att hon väntade på hans besök.
Den kvällen ville hon inte gå någonstans. Tove övertalade henne en jubileumsgala på Galleriet på Vasastan, hela Stockholms eliten, kunder som inte fick vänta.
Ebba tog ett enkelt svart klänning den första riktigt fina klänningen hon köpt för en månad sedan. Pärlörhängen, en gåva från en tacksam kund. Höga klackar som hon knappt vant sig av.
Lars kom själv, utan chaufför.
Du strålar idag
Hon skrattade, genuint, för första gången på länge.
I salen surrade samtalen, champagne flödade. Ebba stannade vid en målning av Anders Zorn, låtsades betrakta den, men tog bara en stund för att hämta andan.
Ebba?
Hon vände sig om.
Där stod Johan, blekt, med säckar under ögonen, ett glas i handen, handen lite skakig. Vid hans sida en ung kvinna, smal, med missnöjt ansiktsuttryck, hängde sig på hans arm som en kappa och gnällde:
Johan, låt oss gå, det är tråkigt
Vänta, Lisa.
Han såg på Ebba, verkade inte känna igen henne.
Är du? Är det du?
Hej, Johan.
Du hur har du förändrats?
Tiden går.
Lisa ryckte i hans ärm.
Vem är hon?
Det här min före detta fru.
Lisa gav Ebba en snabb, kvinnlig blick från skor till örhängen, ansiktet spändes.
Trevligt. Jag går till baren.
Och hon gick, skramlande i klackarna.
De var ensamma. I mitten av salen, mitt i folkmassan men bara två.
Hur hamnade du här?
Jag arbetar. Jag är restauratör. Kunderna är här.
Restauratör? han blinkade. På riktigt?
På riktigt.
Ebba han gick närmare, luktade av brännvin. Jag måste säga. Jag var en idiot.
Hon tystnade.
Lisa är ett mirakel. En katastrof. Kan inte ens steka ett ägg. Ständigt klubbar, semesterorter, restauranger. Jag är trött, Ebba.
Jag förstår.
Jag ska skilja mig. Jag har redan lämnat in pappret. Han greppade hennes hand. Låt oss börja om. Du har alltid älskat mig.
Ebba såg på hans fingrar främmande, men en gång de mest kära. Hon släppte försiktigt.
Johan, minns du vad du sa när du gick?
Han ryckte på axeln.
Du sa njut friheten.
Jag ville inte
Vänta. Jag vill tacka dig. Utan ironi.
Han såg förvirrad ut.
Du har verkligen gett mig frihet. Jag kunde inte öppna den, som en gåva man är rädd för att öppna. Men när jag gjorde det, fann jag mig själv den jag begravde för arton år sedan.
Ebba
Så tack. Och nej. Jag kommer inte tillbaka.
Men varför? Jag har lägenhet, pengar, kan försörja dig
Johan. Jag försörjer mig själv. Sedan länge.
Då kom Lars med två glas.
Ebba, är du redo? En samlare från Göteborg väntar på att träffa dig.
Ja, Lars, självklart.
Han räckte fram handen. Hon tog den.
Johan stod kvar och såg på hennes raka rygg, på hur den respektfulla mannen i den dyra kostymen böjde sig för henne.
Lisa i baren muttrade något. Han hörde inte.
Ebba vände sig om en sekund vid dörren, bara vinkade inte som en triumf, utan som en vän som man har sagt farväl utan agg.
Samlaren var en grå, robust man med barnsliga blå ögon. Boris Naumovik. Han böjde sig på ett gammaldags sätt, hälsade med fröken utan sarkasm.
Lars berättade om dina mirakel. Jag trodde inte, men nu ser jag att han talade sanning.
Du har sett mitt verk?
Ja, för sex månader sedan. Jungfrun i blått, 1700-talet. Kommer du ihåg?
Ebba mindes. Sex månader hade gått med att restaurera den.
Köpte du den?
Jag. Och vill ha mer. Jag har något känsligt. Kan vi prata?
De gick mot fönstret. Lars stod vid kolonnen, tyst, men nära. Ebba kände hans rygg, och värmen från den var märkligt tröstande.
Hon såg i hörnet att Johan fortfarande stod vid Zorns målning, ensam. Lisa hade gått, troligen i gräl. Johan såg mot henne, men Ebba vände sig bort.
Jag har en ikon, sa Bertil lugnt. En Nyckelö, 1600-talet. Problemet är att dess historia är dimmig.
Ebba spände sig.
Stulen?
Nej. Den togs med på 20-talet, gick sedan till Paris, New York. För två år sedan köpte jag den på auktion, lagligt. Men jag vill ha den tillbaka i Sverige, i original. På 1800-talet har den fått flera lager av målning. Jag tror under ytan finns ett mästerverk från 1500-talet.
Varför det?
Bertil tystade ett ögonblick.
Min mormor kom från Västmanland. På 1924 flydde hon. Hennes far, en präst, avrättades 1937. Jag har sökt ikonen fyrtio år. Nu har jag hittat den.
Ebbas ögon fylldes med tårar.
Jag tar den.
Arbetet med Nyckelön skulle börja om en månad, efter pappersarbete. Men livet gick vidare.
Måndag morgon fann Ebba ett kuvert under dörren, utan frimärke, med en slarvig handstil:
Ebba, vi måste tala. Inte i telefon. Jag är på onsdag klockan sju vid ditt förråds café på hörnet. Om du inte kommer, förstår jag. Men kom, snälla. J
Hon stirrade på pappret länge, vecklade ut, vecklade ihop.
Onsdag klockan sju dök hon upp. Hon visste inte varför. Kanske ville hon sätta en prick på den där sista kapitlet inte den vackra från galleriet, utan den vardagliga, definitiva.
Johan satt vid ett hörnbord, en trasig tekopp framför sig. När hon närmade sig reste han sig, obekvämt.
Tack för att du kom.
Jag har tjugo minuter.
När jag gick ut i den kalla kvällsluften insåg jag att friheten jag sökte alltid hade burit mitt namn.
