Vem är du egentligen för någon? ropar Pär. Han spottar, vänder sig om och går.
Hon springer fram till fönstret och ser mannen som hon har delat femton år med gå bort. Hon tror att de är själsfränder, men han har precis sagt åt henne att det bara var bekvämt.
Klara har en lägenhet i centrala Stockholm, hon lagar fantastisk mat, är en härlig värdinna och hade gjort allt för honom.
Klara tänker att hon borde ha öppnat fönstret och ropat åt honom att inte lämna henne. Hon är beredd att gå så långt att hon låter honom bo hos henne, även om han bara dyker upp några dagar i veckan och sedan försvinner med någon annan.
Det är bättre än att vara en ensam, övergiven kvinna i fyrtiofemårsåldern. Hon drar ner fönstret, men blicken faller av en slump på en gammal porträtt av hennes far i militäruniform, med hakan höjd och blicken stolt riktad mot kameran.
Plötsligt blir Klara generad över sin egen svaghet.
Hon ser igen hur hennes eleganta man i rock kliver in i en skinande Volvo med väskorna i backsätet.
Hon går in i köket, passerar korridoren där ett högt, gammalt garderobsställ står en släktklenod från hennes mormor.
Spegeln visar en rund, trött kvinna med grått hår och trötta ögon.
Klara vet att hon inte är en skönhetsikon. Hennes hälsa försämras; tänderna skaver, hon har inte råd att köpa nya. Hennes man behöver en ny bil, och på jobbet måste han alltid dyka upp i dyra, välskräddade kläder.
Vad är det här för nonsens! Din Pär är klädd som en skådespelare, och du har bara en sliten tröja, en förhistorisk kjol, två blusar, slitna skor och sneakers i stället för stövlar. Och din rock med krage är något min mormor aldrig skulle ha burit. Men menyn du serverar är som i en finrestaurang: biff, köttbullar, pannkakor med fyllning, kött. Skulle han inte gå? Du kan inte gå så här med en man, vännen! säger hennes kollega Lisbeth.
Klara lyssnar, men tar saken i egna händer. Sen säger mannen att han ska gå till en 27årig tjej med fyra barn.
Hon är ung, suckar Klara.
Lisbeth, som också är hennes vän, gräver i sociala medier, frågar grannar och sprider rykten:
Ingen chans att hon får någon chans! Du är utan barn! Du kommer från en hederlig familj, men där är ingen grund! Ingen dag har hon jobbat. Alla hennes barn är från olika män. Hon har inte klarat en graviditet på åtta månader. Hennes mamma är också omoralisk. Så håll tyst om hennes ungdom. Men män gillar hennes lätta sätt. En familj byggs inte på sånt. Jag är förvånad över din Pär. Håll dig stark!
Klara håller sig stark. Hon har ärvt en fin lägenhet i stadens centrum. Hennes far, som känner sin sak, har organiserat allt så att Pär aldrig får någon andel av hennes mark. Klara bestämmer sig för att hyra ut ett rum för att ha lite extra pengar.
I området byggs flera nya projekt och en ingenjör med ett välansat skägg och ett vänligt ansikte, Viktor Vinter, kommer förbi. Han tittar på Klara och säger plötsligt:
Låt mig betala i förskott! Gå och fixa tänderna. Så är du en vacker dam utan att lida!
Klara blir röd i ansiktet. Hon är inte vacker, men hon vill gärna fixa tänderna. Viktor ger henne ännu mer pengar och säger att hon kan betala tillbaka senare. Sen anländer hans bror, en flamboyant man i en kanariefärgad jacka, lila byxor och med en galen frisyr.
Jag heter Kjell och jobbar som stylist, säger han.
Kjell tar med sig Klara på en kriosterapi. Med nya frisyrer, ljus hårfärg, smink som framhäver hennes drag och tänder som blir rättade, börjar hon gå till jobbet till fots, förlorar extra kilona och börjar springa i parken på morgonen.
Hon blir en söt kvinna med ett milt leende och fräknar på kinderna, som en fjäril som har sprung ur en enkel docka.
En dag ringer dörrklockan. En grannboende öppnar och ropar:
Klara, någon är här till dig!
På tröskeln står hennes före detta man, knappt igenkännligt. Pär har åldrats ett år, ser blek, magert och förvirrat ut. Den gamla glansen är borta. Väskor står bredvid honom.
Vad vill du? frågar Klara.
Hon minns hur hon först försökte ringa honom, men han vägrade prata och la henne på svartlista. Nu står han här.
Hur har du förändrats! utbrister Pär.
Klaras hjärta rör sig inte åt hans komplimanger. Hon minns de sömnlösa nätterna, de oändliga tårarna och paniken.
Åh Klara, jag har lidit så länge. Den här timmen har bara tömt mig på pengar. Barnen verkade bra i början, men sen ohämtade, tjuter hela tiden, vill inte utbildas, sitter hela dagen på telefonen, lagar ingen mat. Jag köpte bara dumplings och någon gång kokade jag nudlar. Föreställ dig, nudlar! Alla mina skjortor har blivit smutsiga och jag har köpt inget åt mig själv på månader. Jag har spenderat allt på dem. Jag känner mig som i ett asyl. Klara Jag saknar dig. Du är den enda som får mig att må bra. Låt oss börja om, okej? ber han nöjt.
Men i Klaras öron ekar hans ord:
Vem är du för någon? Tandlös, barnlös, ofruktbar Klara.
Klara tittar ännu en gång på sin före detta, men då öppnas dörren. En bekymrad Viktor Vinter stiger in och frågar:
Klara! Behöver du hjälp? Vad är problemet?
Pär reser sig och ropar:
Vem är du?
Det är min man, Viktor. Gå inte tillbaka! säger Klara och låser dörren framför Pärs gapande mun.
Hon ber om ursäkt till grannboendet. Vad har du kallat mig för? frågar Viktor. Han suckar och svarar:
Det är dags för förklaringar. Jag älskar dig, Klara! Hur kunde du släppa en så underbar kvinna? Gifta dig med mig på riktigt.
Han är halt, men Klara går med honom. Inom två månader överöser han henne med rosor, de köper en sommarstuga på Gotland.
Ibland ser hon hur hennes före detta man smyger runt hörnet och muttrar för sig själv, rasande över att han bytte bort en fin kvinna mot en tomtorsk.
Klara och Viktor går hand i hand längs Drottninggatan, lyckliga och förälskade. Hon väntar på ett barn.
Kommentera och gilla om du tycker om historien!
