Kära dagbok,
Jag skyndade mig hem. Klockan närmade sig tio på kvällen och jag längtade bara efter att nå min lägenhet, sätta mig ner för en snabb kvällsmåltid och sedan lägga mig i sängen. Dagen hade varit dränerande. Lars var redan hemma, middagen stod på bordet och vår tolvårige son Viktor hade redan fått sin portion.
Jag arbetar i en liten frisörsalong i Uppsala och idag hade jag kvällspasset. När butiken stängde städade jag min arbetsplats, slog på larmet och låste dörren så var jag klar.
Hemvägen gick förbi en liten park på Lilla torget. Vanligtvis är det lugnt och tryggt där; på dagen sitter pensionärerna på bänkarna, och på kvällen är det tomt men gatlyktorna lyser så att man inte känner sig otrygg.
Den här kvällen var dock något annorlunda. På en av bänkarna satt två barn en pojke på omkring nio eller tio år och en flicka som såg ut att vara fem. De kurade ihop sig mot varandra.
Vad gör ni här själva så sent? Det är ju redan mörkt! Kom hem nu! ropade jag.
Pojken tittade mig allvarligt i ögonen, smekte flickans huvud och kramade henne ännu hårdare.
Vi har ingenstans att gå. Stepfadern har kastat ut oss.
Var är er mamma?
Hon är där med honom. Full.
Jag tvekade inte ett ögonblick.
Res er upp, så följer jag er hem. Imorgon ska vi reda ut allt.
Barnen reste sig sakta. Jag tog Ebba i handen och räckte ut min hand till pojken, som jag lärde mig heter Johan.
Jag förde dem in i min lägenhet, förklarade hela situationen för Lars och Viktor. De, som känner mitt hjärta, frågade inte mer de visade dem var de kunde tvätta sig och satte dem vid bordet. De hungriga barnen åt tyst men med stor aptit allt jag lade fram.
Sen gick jag till grannen, som har en dotter i första klass, och bad om kläder till Ebba. Vi fick ihop en hel hög kläder på ett sätt har varje familj ändå en del överbliven efter barnens växande.
Jag tvättade Ebba, bytte om henne i rena kläder. Johan klarade sig själv och fick också nåt gammalt men renligt att ha på sig. De somnade sedan på soffan i mitt vardagsrum, Ebba höll ständigt fast vid sin bror och han omfamnade henne hela tiden.
När de var mätta och trötta föll de snabbt i sömn på en ren säng. Jag skickade Viktor till sitt rum och Lars och jag satt länge kvar i köket och funderade på vad vi skulle göra härnäst.
På morgonen gick jag upp tidigt, följde Lars till hans arbete och förberedde mig för mitt andra pass. Barnen vaknade, fick frukost, och jag packade deras tvätt i en påse för att lämna dem hemma hos släktingarna.
De följde mig till byggnaden där de bodde, en lägenhet på tredje våningen. Dörren stod på glänt. Barnen gick in och stannade stilla i korridoren
Jag stod vid dörren och ville se den där kvinnan i ögonen, fråga vad hon tänkt på hela natten medan hennes barn hade varit ensamma, utan någon aning om var de befann sig.
Från rummet kom en ung men förskräckligt uttorkad kvinna med ett stort näsfläck under ögat. Hon såg obekymrat på barnen och mumlade:
Åh Ni kom Vem är hon?
Det är tant Elin. Vi har övernattat hos henne, svarade Johan.
Jaha Okej, mumlade hon och gick tillbaka till rummet som om inget hade hänt. Jag blev chockad. Var det deras mamma?
Plötsligt vände hon sig om och sade:
Kom till köket, vi får prata.
Jag följde efter. Trots att lägenheten var fattig var den skinande ren. Disken var putsad, golvet tvättat, kläderna på sina platser. Till och med min gamla morgonrock med lösa knappar var ren.
Sätt dig, sa hon och pekade på en stol.
Jag satte mig. Hon satte sig mitt emot mig, såg mig med ett trött öga och frågade:
Har du egna barn?
Ja, en son, han är tolv, svarade jag.
Lyssna Om något skulle hända mig, lämna inte barnen. De är inte skyldiga någonting.
Har du tänkt att lämna dem? undrade jag.
Jag orkade inte mer. Jag har försökt stoppa det här många gånger, men det går inte. Hans (stepparens) snarkning hördes från rummet bredvid. Jag har anmält honom till polisen. Några dagar i fängelse, men han kommer tillbaka och blir bara värre. Jag kan inte längre hålla mig nykter. Jag dricker varje dag. Han slänger barnen på tröskeln. De är inte hans.
Vad hände med deras pappa?
Han drunknade när Ebba bara var ett år gammal. Sedan har jag klarat mig själv.
Har du ett jobb?
Jag jobbade i en butik, men blev avskedad för att jag ofta var borta.
Och du?
Lars tar småjobb då och då. Vi kämpar för att överleva.
Hon tystade en stund och fortsatte sedan:
Snälla, om något händer mig, låt dem vara kvar. Du är snäll. Om du inte kan ta hand om dem, lämna dem åt ett barnhem, okej?
Jag reste mig. Hela situationen kändes som en mardröm. Barnen gick fram till mig och omfamnade mig båda. Tårarna föll, men jag torkade dem med ärmen och berättade för Johan att han visste var han skulle leta efter mig.
Jag gick ut på gatan och lät tårarna rinna i ett flöde, så att förbipasserande fick en blick på min smärta. På kvällen berättade jag allt för Lars. Han frågade inget han sade bara att vi aldrig skulle överge barnen. Viktor hörde samtalet, gick fram och kramade dem båda. Så satt vi tysta i köket, omfamnade varandra.
Tre dagar senare sprang Johan in, blekt och skärrad. Han sa att deras mamma hade försvunnit och att stepparens polis hade tagit honom. Ebba var hos grannen, men idag skulle de tas till ett barnhem. Han berättade snabbt och sprang tillbaka till mig. Samma dag fördes barnen faktiskt till ett hem för omhändertagna.
Nästa dag hittades deras mor i floden, död under våldsamt förhållande. Troligen hade hon förutsett sin egen död därför hade hon bett mig om den löften.
Lars och jag började fylla i alla blanketter för att bli deras förmyndare. Det fanns inga släktingar att hitta för Johan och Ebba, och tack vare min berättelse om mötet med deras mor fick vi tillståndet.
Jag sade upp mig från frisörsalongen. Ebba var rädd, litade bara på sin bror och höll sig nära honom. Även en enkel sked som föll från bordet fick henne att stirra på Lars med rädsla, som om hon väntade på bestraffning.
Det tog tid att vinna hennes förtroende. Johan förstod snabbt att han var i en trygg familj och att inget ont skulle hända honom.
Så småningom började Ebba öppna sig. Hon gick självsäkert fram till mig, lekte med Viktor, log och pratade, även om hon fortfarande var lite försiktig kring Lars. Rädslan för vuxna män var djupt rotad, men Lars behandlade henne varsamt och med stor försiktighet. Han hade alltid drömt om en egen dotter, men på grund av min hälsa kunde jag inte längre bli gravid. När han kom tillbaka från en tre dagar lång tjänsteresa mötte vi honom tillsammans med Ebba på tröskeln. Han omfamnade henne, lyfte upp henne i famnen och gick med oss in i köket. När vi såg Ebba le, kom vi alla fram Johan, jag, Lars och vi stod där i en varm omfamning, tysta men med hjärtat fullt av värme.
Jag tror att livet i vår lilla familj nu har en sann chans att bli gott.
