Kära dagbok,
Nej. Vi har bestämt att du inte ska ta med din fru och barn till den här lägenheten. Vi klarar inte av obehaget längre och kommer i slutändan be er att flytta ut. hördes i telefonen.
Och så kommer din fru gå runt och säga att vi sparkade er ut på gatan med ett spädbarn. Det kommer skada vårt rykte, och det vill jag undvika. Så låt den lilla inte ens försöka komma hit. Lös problemet på ett annat sätt.
Den här morgonen märkte min granne i hyreshuset, Karin, att jag kom hem från samtalet med Erik med en tung suck. Vi hade båda blivit mammor för tre dagar sedan och skulle skrivas ut på sjukhuset i övermorgon. En glädjefull stund inget att gråta för.
Eira, du ser blek ut. Vad har hänt? frågade Karin och lade handen på min axel.
Erik sa att hyresvärden beordrat att vi ska flytta omedelbart. Hon ville ha lägenheten till ett par utan barn, och nu tänker vi flytta in ett nyfött. Hon säger att vi kommer störa med gråt på nätterna, att grannarna kommer klaga, och att hon inte vill ha några problem. svarade jag, medan tårarna hotade att rinna.
Så har ni ingenstans att ta vägen? frågade hon.
Erik har en trerummare hos sina föräldrar, men hans yngre syster bor där också. Mina föräldrar bor i en by, tjugo kilometer från staden. svarade jag.
Ni kan bo hos era svärföräldrar i en vecka eller två medan ni hittar ett eget boende, föreslog Karin vänligt.
Erik har redan börjat leta, men så fort hyresvärden får reda på att vi har ett barn säger alla nej. suckade jag.
Karin nickade förstående. Det är ett problem, men ge det två dagar till. Kanske hittar Erik på en lösning.
Två dagar gick och Erik kom inga idéer. Han ringde runt till flera annonser, fick bara avslag och bestämde sig för att flytta våra saker från den hyrda lägenheten till sina föräldrars hus.
Men föräldrarna och systern var inte glada över att en ny familj med ett gråtande spädbarn skulle flytta in.
Erik, kom ihåg att vi innan ert bröllop kom överens om att du och din fru inte skulle bo hos oss, sa mamma. Du får ha ditt rum, men vi vill inte ha främlingar i vårt hem. sa hon bestämt.
Din Eira är en främling för er. För er är hon bara min fru, men för oss är hon bara en annan. Ni valde inte henne, vi gjorde det. svarade pappa.
Men mamma, det är bara tillfälligt tills vi hittar ett eget boende, försökte Erik övertala.
Du vet att det som är tillfälligt ofta blir permanent. Först en vecka, veckan blir en månad och månaden kan bli evig. svarade mamma kallt.
Vi arbetar båda, din syster går i skolan. Vi vill ha lugn. Med ett spädbarn i lägenheten blir det omöjligt: ingen får prata högt, ingen får titta på TV, och på natten måste man vakna varje gång barnet skriker. påpekade Erik.
Mamma nickade och började prata igen, men nu med samma budskap:
Vi har bestämt att du inte ska ta med din fru och ditt barn in i lägenheten. Vi orkar inte mer obehag och kommer be er att flytta.
Och sedan kommer din fru sprida ryktet att vi sparkade er på gatan med ett litet barn. Det förstör vårt anseende, och jag vill inte att folk ska tala illa om oss. Så försök inte föra med dig din fru och ditt barn. Lös det på ett annat sätt. upprepade hon.
När nyheterna nådde Erik, gick han ner till sjukhuset.
Eira, kan du kanske bo hos dina föräldrar en tid med barnet? frågade han försiktigt.
Är inte din mamma nyfiken på sitt barnbarn? svarade jag förvånad. Eira
Jag vet inte, mamma sa att vi inte får komma, svarade Erik.
Perfekt! Andra kvinnor med barn blir mött med blommor, presenter och glädje. Vi är som hemlösa utan något att visa. Ingen vill ens se oss, klagade jag bittert. fortsatte jag.
På kvällen ringde jag mina föräldrar, och samma dag som vi skrev ut på sjukhuset anlände min pappa till oss med Erik.
Packa ihop, dotter, barnbarn, så åker vi hem. Och du, Erik, ta med all Eiras packning och allt vi köpt för barnet, sa min svärfar.
Vi körde i trettio minuter till byn. Där var allt redan förberett för den lilla: i ett litet rum stod ett barnspäng med björn- och kaninmönster, en byrå för barnkläder och en bekväm amningsstol. I vardagsrummet stod ett dukat bord för en festmåltid. Ingen främling fanns där, bara mina föräldrar, min mormor och min yngre syster Ingrid.
Människorna från Eriks sida nämnde inte någon släkt på lunchen, men vi diskuterade ivrigt vad vi skulle kalla pojken. Till slut bestämde vi oss för namnet Ilya.
Erik körde tillbaka till Stockholm efter lunchen och lovade att leverera resten av Eiras saker nästa dag. När han kom tillbaka möttes han av goda nyheter.
Eira, Erik, sa min far när hela familjen samlades kring bordet. Vi har pratat med min hustru och bestämt att sälja min mors hus, och pengarna ger vi er.
Vi gör det som en gåva från vår familj till er, men med ett villkor: huset vi bor i nu ska enligt testamente gå till Ingrid. Är du med, Eira?
Självklart, svarade jag.
Då lägger jag upp ett försäljningsannons i morgon, sa min far.
Säljprocessen tog tre månader. Under hela tiden bodde Eira och lilla Ilya i byn, medan Erik bodde i sina föräldrars lägenhet i staden men alltid kom på helgerna hem till familjen.
Sedan gick en och en och en halv månad åt till att hitta en egen lägenhet, fixa lånet och renovera. Till slut stod vi framför vår nya dörr, nyckeln i handen. Vi började inreda, och efter en månad var allt på sin plats. Vi bjöd in mina föräldrar, mina vänner och Eriks gamla kompisar till inflyttningsfesten.
Eriks föräldrar var dock inte med. De hade bara hört i förbifarten att sonen köpt ett boende. När Erik packade ihop sina saker trodde hans mamma att de bara flyttade till en ny hyreslägenhet.
Så du bjuder vår landsbygd på inflyttningsfest utan att säga att du nu har ditt eget hem?, ropade mamma i telefon.
Vi har faktiskt inte sett vårt barnbarn ännu, sa Erik. Det är inte familjärt av er, mamma, svarade han.
Men att inte låta min fru och vårt barn gå på vårt hus är väl ändå familjärt? frågade han.
Jag har redan förklarat att vi är äldre och behöver ro, svarade mamman. Men får vi komma på besök nu?
Varför skulle vi vilja? svarade Erik. Ilya är vårt barnbarn.
Mamma, vår son är snart sex månader, men du verkar plötsligt vilja träffa honom bara nu. Är det konstigt? frågade jag.
Inget konstigt. När han var liten fanns det inget att se på alla bebisar ser likadana ut svarade mamman.
Jag tror det handlar om er rädsla att vi skulle föra in vår familj i er lägenhet och försvara vår mur som ett fort, svarade Erik.
Och medan Eira bodde med Ilya hos sina föräldrar var ni också ovilliga att lära känna vårt barnbarn. Nu när vi har vårt eget hem kan vi börja gästa, men vi är fortfarande inte redo att ta emot er, sa Erik.
Så ni är förolämpade? frågade mamman. Jag hade faktiskt tänkt bjuda in din fru och ditt barn att bo på vår sommarstuga hela sommaren.
Varför plötsligt? undrade sonen.
Barnet behöver frisk luft. I staden är det redan varmt i maj, och på sommaren blir det ännu hetare och dammigt, svarade mamman.
Min fru kan bo på sommarstugan ensam, ingen stör, vi kommer bara på helgerna, sa Erik.
Jag har ledighet i oktober och min man i november. Vi tar inget pengar, bara låter Eira plocka gurkor i trädgården så de inte blir övervuxna, svarade mamman.
Jag förstår, mamma! Ni behöver någon som arbetar på sommarstugan. Men om vi vill ta med Ilya ut i frisk luft får Eira ta honom till sina föräldrar, svarade jag.
För första gången såg min mor och min syster Erik Ilya när han var två och ett halvt år gammal, när de råkade korsa varandra i köpcentret. De såg på avstånd men gick inte närmare.
Sådana mammor och mormödrar finns det ju!
Det känns märkligt att skriva ner allt detta, men kanske hjälper det mig att lägga alla bitar på plats.
Kram, Eira.
