Alltså, du vet hur det var när den där lilla skitiga katten först dök upp i gårdens innergård, ingen mindes den längre. Den smög omkring som en skugga, nästan osynlig en fin, men smutsig och tunn katt. Alla kom bara ihåg att den sprattlade fram på våren.
En tjej, Märta, gav den lite mat när hon kunde och såg till att den hade ett skydd. På kalla dagar öppnade hon källardörren om den stod på glänt, la gamla kläder under den och en gång målade hon till och med tassarna gröna när hon såg ett sår.
Så levde katten tyst, försiktigt, nästan som om den var osedd
En dag såg hon den där samma tjejen i en vit klänning med blommor i håret gå in i trapphuset, hand i hand med en man i festkläder. Runt omkring dem var folk, skratt och applåder. Alla hoppade in i bilar med banderoller och körde iväg. Från den dagen såg man inte Märta igen.
Katten blev ensam. För att slippa svälta smet den på soptipparna om natten där var det tystare i mörkret och det fanns chans att få tag på nåt mat innan de hungriga gatuhundarna kom tillbaka.
Det viktigaste var att hålla sig borta från de elaka deerna. Så den klarade sig tills den riktigt hårda kylan slog till och den nya fastighetsägaren började stänga källarporten ordentligt.
Vart skulle den gå? Den försökte krypa in i trapphuset men blev avvisad: vissa skrek åt den, andra slog på dörren och ropade. Ingen ville släppa in den ruttnande lilla varelsen.
I desperation smet den en kväll in i den yttre femvåningsbyggnaden. Den hade inget kvar att frukta eller hoppas på den ville bara inte frysa ihjäl den natten.
Först märkte den fru Elisabet, känd som Lisa, på andra våningen. Hon stod och kollade i sin brevlåda, väntade på hyresavier. En hård men rättvis kvinna som alla i gården respekterade. Hon kunde säga sanningen rakt i ansiktet, så kommunen lyssnade på henne.
Katten kröp ihop i trapphusets hörn vid en radiator, andades svagt. Pälsen var isig, ögonen fyllda av bön och utmattning.
Jag ser dig, göm dig inte. Vad gör du här? Frusen, hungrig, va? mumlade Lisa.
Katten såg upp, tassarna darrade, isen på dem började smälta.
Vad ska vi göra med dig vänta bara
Lisa kände igen hungern. Hon tog en trappa upp, kom tillbaka med en skål mjölk, lite vatten och en gammal ullfilt.
Här, ät. Stackars liten, var inte rädd, jag tar inte ifrån dig suckade hon medan hon såg katten sluka havregryn bland små köttbitar.
Hon la filten bredvid sig, glömde helt hyresavierna
Katten som först hade haft ett bra ställe bestämde att detta var hemmet och att den strikta men godhjärtade frun var dess nya ägare.
För att inte bli utslängd som förut bete sig katten stilla och dygdigt, precis som den gjort när den var en tamkatt. Lisa gav den ett namn Mysa.
Inte alla grannar gillade den nya grannens. På tredje våningen bodde familjen Sundström. Erik Albertsson stod framför Lisa och rynkade pannan åt katten.
Vad är det här för djurpark i vår korridor?
Hans fru, klädd i en glänsande päls, pekade på nosen med ett irriterat leende.
Erik, den där katten är en plåsterjag!
Kasta ut den! beordrade han.
Lisa reste sig:
Varför ska vi? Den stör ingen. Den går ingenstans den stannar här.
Okej, jag ringer säkerhetstjänsten, saneringstjänsten, de tar bort den och ger den en böter. Det är gemensamt utrymme!
Perfekt. Jag kontaktar BUP. Låt dem se hur en lagermedarbetare kan leva som en riktig jordbrukare som varje dag bär hem saknade varor. Grannarna bekräftar: bara försök skada katten så får du se vad som händer.
Därav slutade de låta katten vara i fred. Till och med hyresgästen Goga, som ofta var grinig, gick förbi utan att märka den.
Efter ett par veckor var alla vana vid Mysa. Men Lisa visste ändå att det fortfarande inte var helt säkert för den. Katten höll sig nära men var fortfarande en hemlös vandrare.
Lisa funderade på att ta in den, men Mysa undvek lägenheterna som om den var rädd för dem. Det verkade som om något hemskt hade hänt den tidigare.
Lisa gick inte på den, hon hoppades bara att Mysa en dag skulle våga gå ut på egen hand.
Och så var det varje gång hyresvärden stängde dörren, smög katten efter, lyssnade, men gick aldrig särskilt långt
I februari, mitt i en snöstorm, vaknade Lisa skrämd och fick ingen luft. Smärtan sprängde genom kroppen, hon kunde inte ens skrika. Allt omkring henne var som insvept i dimma
Grannarna väcktes av Mysas desperata jam. Hon rev upp dörren med sina klor, skrapade på fönsterskärmarna.
Folk sprang ut, knackade, men inget svar kom. Då kom grannen Nyina Sjöberg ner från tredje våningen:
Jag har nyckeln. Vi har enats med Lisa
De öppnade. Ambulans ringdes. Mysa rörde sig inte den låg under sängen och jamade svagt.
Lisa hade inga släktingar. Alla hade flyttat på grund av blockaden. Hon var ensam
Grannarna kom på sjukhuset och tog med sig små presenter. Varje gång sa hon bara:
Ta hand om Mysa. Ge den mat, släpp in den igen. Den räddade mitt liv
Tre veckor senare, en marsmorgon, kom Lisa hem. Mysa väntade redan vid dörren, som om den visste.
Lisa sträckte ut sin hand:
Kom hem, Mysa.
Och de gick in tillsammans. På kvällen tog Lisa katten i famnen för första gången. Mysa började spinna och lade sig i hennes knä.
Ingen fara, lilla vän vi har fortfarande lite tid kvar.
