Jag heter Gunnar Svensson, är pensionär och bor i en lägenhet i Malmö. På gården mitt i vårt flerfamiljshus har det nyligen placerats en ny gäst på en blekt vit bänk en gråhårig gammal man med en käpp som han håller som om den vore en trollstav från en saga.
Fyråriga Alva Nilsson, som leker i samma gård, pekade nyfiket på mig och frågade:
Farfar, är du en trollkarl?
Jag svarade att jag bara är en vanlig gammal man, varpå hennes ögon blev lite sorgsna.
Då varför har du en stav? fortsatte hon.
Den här käppen hjälper mig att gå lite lättare förklarade jag och presenterade mig för den lilla flickan.
Så du är riktigt gammal? frågade Alva igen.
På ditt sätt kanske ja, men för mig är jag bara lite äldre. Mitt ben har gjort ont efter att ha brutits när jag föll olyckligt. Så jag måste gå med käpp ett tag till.
Just då kom min svärmor, Karin Andersson, och tog Alvas hand för att gå till parken. Karin hälsade på mig med ett leende, men vänskapen som byggdes under den där promenaden föll mest på Alva. Hon kom ofta tidigt till gården och berättade för mig om vädret, vad Karin hade lagat till lunch och vad hennes kompis hade haft för snuva förra veckan.
Jag bjöd alltid Alva på en liten chokladpralin. Varje gång tackade hon mig, vände på pralinens omslag, bet en exakt halva och gömde resten i fickan på sin blåa kappa.
Smakar den inte hela? frågade jag.
Den är jättegod, men jag vill också ge en åt min mormor svarade hon.
Det rörde mig, så nästa gång tog jag med två praliner. Alva gömde återigen halva varje pralin i sin ficka.
Så vem ska du dela med dig till nu? undrade jag, förvånad över hennes sparsamhet.
Nu kan jag ge dem till mamma och pappa också. De kan köpa egna sötsaker, men det gör dem glada när någon bjuder dem förklarade Alva.
Så klart, ni har en riktigt sammansvetsad familj, kommenterade jag. Du har ett stort hjärta, lilla vän.
Och min mormor också, för hon älskar alla började hon säga, men Karin kom redan upp från trapphuset och räckte ut handen till sitt barnbarn.
Tack, Gunnar, för pralinerna, men både jag och Alva får inte äta för mycket sötsaker. Ursäkta, men
Vad kan jag då göra? Jag vill ändå bjuda er. Vad skulle ni vilja ha? frågade jag.
Vi har redan allt hemma, tack så mycket, svarade Karin med ett leende.
Jag kan inte låta bli, jag vill gärna göra er glada och bygga ett gott grannskap, svarade jag med ett brett leende.
Då får vi gå över till nötter. Vi äter dem bara hemma, med rena händer. Går det? föreslog Karin, både mig och Alva.
Vi nickade båda och nästa gång fann Karin några valnötter och hasselnötter i Alvas fickor.
Åh, du lilla ekorren, du bär på nötter. Vet du att nötter är en dyrbar delikatess nuförtiden, och att din farfar behöver mediciner? påpekade Karin.
Farfar är inte gammal eller halt, och hans ben läker, försvarade Alva sin vän, han vill väl ändå ha skidor till vintern.
Skidor? frågade Karin skeptiskt. Det är väl bra.
Kan du köpa skidor till mig, snälla? bad Alva, så kan vi åka tillsammans, och du kan lära mig.
När vi gick en promenad i parken såg jag hur Karin och Alva lekte, och jag gick sedan utan käpp längs alléen.
Farfar, jag är med dig! ropade Alva och sprang bredvid mig med en pigg, energisk gångstil.
Vänta på mig också, ropade Karin och skyndade efter oss.
Vi började gå i tre, och snart tyckte Karin om den gemensamma promenaden, medan Alva gjorde av hela lek. Hon kunde både springa, dansa på stigen, hoppa upp på bänken och möta Karin och mig, för att sedan fortsätta leda:
Ett, två, tre, fyra! Gå stadigt, titta framåt!
Efter promenaden satte vi oss på den lilla trädgårdsbänken i gården, medan Alva lekte med sina kompisar och tog emot några nötter från mig innan hon gick hem.
Ni skämmer bort henne, sa Karin lite generad, låt oss hålla traditionen till festdagarna, snälla.
Jag berättade för Karin att jag hade varit änka i fem år och att jag nyligen bytt min tre-rumslägenhet mot två mindre: en etta där jag nu bor och en tvåa för min sons familj.
Jag gillar det här. Även om jag inte söker sällskap så mycket, så behövs vänner, särskilt i grannskapet, sade jag.
Två dagar senare knackade Alva och Karin på min dörr med en bricka full av pajer.
Vi vill bjuda dig på fika, hälsade Karin.
Har ni en tekanna? frågade Alva.
Självklart, här är den! ropade jag och öppnade dörren brett.
Vi drack te, åt pajer och kände värmen sprida sig. Alva tittade nyfiket på min lilla bokhylla och mina målningar, medan Karin såg hur min tålmodighet och värme smittade på hennes barnbarn.
Mina barnbarn är långt borta och studerar nu, sa jag, men din mormor är fortfarande ung i sinnet!
Jag räckte Alva en färgkrita och ett papper.
Jag har bara varit pensionär i två år, så det finns ingen tid för tristess, pekade Karin på sin dotter, dessutom väntar hon ett andra barn. Vi är lyckligt lottade att bo i samma trapphus, så vi kan hjälpa varandra. Det känns som en stor familj.
Sommaren gick i långa dagar av samtal och lek, och på vintern köpte Karin skidor åt Alva, så att vi tre kunde träna på den nypreparerade spåret i den lilla stadsparken.
Vår vänskap växte så att vi ofta gick ut tillsammans. Alva gick inte i förskola, så hon var oftast hos sin mormor. Så vi sågs varje dag. En gång reste jag till Stockholm för att hälsa på släkt.
Alva saknade mig och frågade Karin när jag skulle komma tillbaka.
Jag är borta en månad, svarade Karin. Vi håller i min lägenhet åt dig, för vi är vänner. Karin och jag har lärt oss att uppskatta den omtänksamma grannen med sitt leende och sin energi. Jag hjälpte dem med att skruva i en vägguttag och bytte en lampa i taket.
Efter bara en vecka började både Karin och Alva längta efter mig. De stod vid den tomma bänken och väntade på att jag skulle komma tillbaka.
Den åttonde dagen kom jag tillbaka till min vanliga plats på bänken.
Hej, kära granne, utbrast Karin, förvånad, vi väntade inte på dig så tidigt! Du sa ju att du skulle stanna längre.
Ja, Stockholmens brus blev för mycket. Alla på jobbet är upptagna. Jag tröttnade på att vänta på kvällarna, så jag kom tillbaka till er. Jag saknade er, som om ni vore min egen familj, svarade jag.
Farfar, gav du dina barnbarn några praliner? frågade Alva.
De vuxna skrattade.
Nej, kära du Praliner är inte bra för dem längre. De är vuxna nu, så jag gav dem lite pengar istället. Det är bättre för dem, så de kan spara eller studera, erkände jag.
Jag är glad att du kom tillbaka, så det känns som om själen är på rätt plats, log Karin.
Alva omfamnade mig och rörde mig djupt.
Vi har massor av pannkakor med olika fyllningar idag. De är lika goda som pajer, mjuka och lätta. Kom och drick lite kaffe, och berätta om hur det är i Stockholm, ropade Karin.
Vad är det med Stockholm? Staden är vacker och full av liv. Jag har med mig små presenter åt er, svarade jag och tog Karin och Alva i varsin hand när det första vårregnet började droppa. Vårens värme kom oväntat tidigt.
Varför är det så varmt idag? frågade jag Karin medan vi gick.
För att våren är på väg! svarade Alva. Snart är Internationella kvinnodagen, och mormor ska duka upp ett stort bord och bjuda in alla, även dig, farfar.
Åh, hur mycket jag älskar er, kära grannar, sade jag när jag steg uppför trappan.
Efter pannkakorna fick Alva en färgglad träsnurra och Karin en silverbrosch. Vi gick åter ut på vår välkända rutt i parken, som Gunnar brukade kalla “den slitna stigen”. Snön hade smält till en porös yta som liknade en svamp, och gångerna blottades. Alva hoppade på de torkande plattorna och ropade:
Mormor, farfar, häng med mig! Ett, två, tre, fyra! Gå stadigt, titta framåt!
