Alfhild, tänk inte fel! Jag är ingen hemlös. Jag heter Erik Lundgren. Jag har kommit för att träffa min dotter. Det är svårt att förklara
Det var bara några timmar kvar till nyår. Alla på kontoret hade redan gått hem, men ingen väntade på Alfhild
För att slippa gå till jobbet den första januari bestämde hon sig för att jobba i förväg.
Hemma väntade redan två sallader, frukt och ett glas mousserande vin i kylskåpet, färdigförberett.
Hon hade ingen anledning att klä sig upp. Hon ville bara ta av höga klackar och krypa i en mjuk pyjamas.
Det var så att hon och Anders hade gått isär för några månader sedan, och skilsmässan hade varit så smärtsam att Alfhild inte hade bråttom att börja ett nytt förhållande.
Nu kändes det bekvämt att vara ensam
Anders försökte få tillbaka henne, ringde flera gånger, men Alfhild ville inte börja om på nytt. Det skulle inte gå bra, de var inte ett par, allt var för komplicerat.
Hon ville inte ens tänka på honom längre det var förflutet, varför förstöra helgen?
Alfhild steg av minibussen. Bara några steg kvar till lägenheten.
Vid infarten, på en bänk, fick hon syn på en äldre man. Bredvid honom stod en liten gran.
Kanske är han på besök hos någon? tänkte hon.
Alfhild hälsade, och mannen nickade utan att möta hennes blick.
Det verkade som om tårar glimmade i hans ögon, eller kanske bara ljusreflexerna, men hon brydde sig inte och skyndade in i byggnaden.
Kylan hade börjat bita för kvällen, och Alfhild rös.
Efter duschen svepte hon om sig sin favoritpluderade pyjamas, hällde upp kaffe och gick fram till fönstret.
Märkligt nog satt den gamle fortfarande på bänken.
Mer än en timme har gått sedan Alfhild kom hem, två timmar kvar till nyår. Om han kom på besök, varför sitter han ute? Och vad är den där lystnaden i hans ögon? funderade hon.
Alfhild dukade upp bordet, tände ljusslingan på sin gran, men tankarna vandrade ständigt tillbaka till den ensamme äldre.
Efter en halvtimme kikade hon ut genom fönstret; mannen satt orörligt.
Kanske är han sjuk? Kylan kan verkligen slå hårt.
Alfhild kastade på sig en varm kappa och gick ut på gatan.
Hon satte sig bredvid mannen på bänken.
Han vände sig mot henne och svarade:
Ursäkta, är allt bra med dig? Jag märkte bara att du sitter ensam så länge. Det är kallt ute. Kan jag hjälpa till med något?
Den gamle suckade:
Inget, lilla vän! Jag klarar mig. Jag sitter bara en stund och går sedan hem.
Vart?
Till tågstationen. Jag ska hem igen.
Det är ingen idé. Jag vill inte se dig sitta där på bänken i morgon. Res dig! Kom med mig, värm dig först, så kan du fortsätta din färd.
Men
Inga men! Kom nu!
Alfhild visste att om hennes väninna Saga såg henne nu, hade hon bara gjort stora ögon och Men Saga var inte här, och Alfhild kunde inte lämna den gamle ensam.
Den gamle reste sig, tog tag i granen.
Får jag ta den?
Självklart, ta den.
Inne i lägenheten placerade han granen i hallen, tog av sig jackan. Varje steg var tungt, han frös fortfarande.
Han satte sig i köket, Alfhild hällde upp te och mannen värmde sina händer länge över muggen. Efter ett par klunkar lyfte han blicken.
Alfhild, tänk inte fel! Jag är ingen hemlös. Jag heter Erik Lundgren. Jag har kommit för att se min dotter. Det är svårt att berätta
Jag och min fru har varit skilda länge, jag är skyldig, jag träffade en annan kvinna.
Jag föll för henne som en ung man, såg inget annat
Först gömde jag mig, sedan fick min fru veta om oss med Maja, och hemma började bråk. En dag smällde jag igen och gick till min älskade
När vår dotter var fem år gammal.
Jag kom först, försökte hjälpa till, men Lena, min före detta fru, var mycket stolt och tog inte emot någonting från mig, hon tog inte ens emot underhåll. Hon ville uppfostra vår dotter på egen hand.
Jag försökte hjälpa via mina föräldrar, genom henne, men hon tog inte emot någonting! Inget!
Hon började vända dottern mot mig.
En gång, när jag gick till förskolan, ville jag ge dottern leksaker, men hon sprang iväg, ville inte prata med mig och sa att jag var ingen för henne.
Jag bestämde mig för att dra mig tillbaka, sluta dyka upp i hennes liv. Maja och jag lämnade staden. Jag försökte först skicka pengar till Lena för dottern, men pengarna kom alltid tillbaka.
Jag slutade skicka dem. Jag förstod att Lena aldrig skulle ta emot någonting från mig.
För tio år sedan återvände Maja och jag till den här staden. Mina föräldrar var borta och vi bodde i deras lägenhet.
Sen sålde vi lägenheten, köpte en liten stuga på landet, nära staden, och bodde där.
Det fungerade inte med barnen
För två år sedan gick Maja bort och jag blev ensam.
Jag vet inte varför jag idag går till min dotter Jag förväntade mig ingen förlåtelse.
Jag har inte sett henne på många år. Hon bor i samma lägenhet där vi bodde.
Jag köpte en gran, kom till dottern, men hon lät mig inte gå in.
Jag förstår allt
Varför kom jag? Vad ville jag se? Jag är en främling för henne. Vad hoppades jag på?
Jag har inget att begära huset är mitt, pensionen är bra, jag kan hjälpa min dotter, hon är min enda nära och kära!
Allt hade kunnat bli annorlunda om Lena hade låtit mig vara med i hennes liv!
Jag gick ut från dotterns lägenhet och vandrade länge, utan att veta vart. Så hamnade jag här, satte mig på en bänk och frös till is. Jag ville inte ens röra mig. Så kanske hade jag suttit där för alltid
Men ödet tog en annan vändning! Kanske är jag fortfarande behövd här Tack, min älskade, jag har värmt mig, jag väntar på bussen och åker hem.
Men var ska du ta vägen i natt! Bussen går först på morgonen, och om en halvtimme är nyår. Stanna, jag har en soffa att låna dig, och på morgonen kan du resa vidare.
Erik Lundgren såg på Alfhild.
Det känns så pinsamt, Alfhild! Nu är det få som skulle släppa in en främling så här. Ärligt talat vill jag inte vara ensam längre, om du låter mig får jag stanna. Jag åker på morgonen.
Så är det bestämt.
På morgonen packade Erik Lundgren för avfärd.
Tack, Alfhild, för allt. Du är som en ängel som räddade mig från ett ogenomtänkt beslut, för jag ville egentligen stanna på bänken.
Vet du, kom förbi mitt hus! Det är inte långt, jag har mycket plats, ett litet biodling, fem bikupor bakom huset, på sommaren är det fantastiskt.
Maja älskade trädgården Äpplen, päron, allt du kan tänka dig! Och på vintern är det också skönt, kom förbi, vila, floden är nära. Allt är bra här!
Bra, Erik Lundgren! Jag kommer definitivt!
Det låter bra! Jag ger mig av, tack igen
Alfhild stirrade ut genom fönstret tills Erik Lundgren försvann runt hörnet.
Så går det ibland! De närmaste vill man inte veta, men ibland blir främlingar som familj.
Alfhild förlorade sina föräldrar tidigt, och efter att ha hört den ensamme mannens sorgsamma berättelse bestämde hon sig för att besöka honom igen.
Gilla och kommentera gärna!
Vill du läsa fler berättelser, lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det inspirerar oss att skriva vidare!
