Pappa, har du verkligen tagit hem en katt? förvånad frågade dottern Alva, som kom på helgen till sin fars gård i Småland.
Per Gustavsson stirrade irriterat ut genom köksfönstret. Där satt den röda katten igen på hans grönsaksbäddar för tredje dag i rad.
Först hade den svischat i tomaterna, igår hade den legat i gurkröken, och i dag hade den helt enkelt gjort sig bekväm bland de unga kålhögarna.
Du får gå tillbaka till dina ägare, muttrade den gamle och knackade på glaset med sin käpp.
Katten lyfte huvudet, stirrade med gula ögon och förblev sitta kvar så självsäkert.
Per drog på sig gummistövlar och gick ut på fältet. Katten flydde inte; den tog bara ett par steg åt sidan och satte sig vid staketet, mager och sliten, ett avklippt öra och svans som saknade päls.
Så, stackars liten? böjde Per sig ner till kålen, granskade skadorna. Du har säkert rymt, och nu vill ingen ha dig hem?
Katten jamade svagt, nästan plaintivt. Då förstod den gamle plötsligt: djuret var hungrigt. Dess tunna kropp skakade vid varje blick.
Vart är dina ägare? frågade han och satte sig på huk.
Katten gick närmare, gnuggade mot hans stövel. Ett lågt spinnande svarade, som om den tackade för att den inte fördrivs.
Farfar, varför bor en katt i vår trädgård? undrade sonen Sven, som hade kommit på besök.
Det är en grannkat. Den har gått vilse eller blivit dumpad jag vet inte.
Vems var den då?
Per suckade. Han hade svaren. Det var fru Hanna Svensdotter, grannen på andra sidan staketet. Hon hade gått bort för en månad sedan, och bara släktkommandon hade kommit för begravningen. Huset hade låsts, möblerna förts bort och katten hade glömts.
Katten tillhörde mormor Anna. Hon är också död.
Så katten blev ensam?
Ja, den blev ensam.
Sven såg på den röda vandringskatten med medlidande.
Farfar, vad sägs om att vi tar hand om den?
Inte nu! avfärdade Per. Jag hade redan för lite mat till mig själv, och nu ännu en katt?
Men när kvällen föll och Sven hade återvänt till staden, gick den gamle ändå ner och placerade en skål med sopprester vid verandan. Katten smög sig försiktigt fram och åt med girighet.
Okej, då får du en gång, muttrade Per. En gång räcker.
Den där en gång blev till varje dag. På morgonen gick Per ut på fälten, och katten väntade redan vid grindporten, tyst, utan jam, bara med blickar.
Till en början matade Per katten med rester, men så småningom började han laga gröt speciellt till den, och köpte billig fisk på burk. Han sa för sig själv: det är bara tillfälligt, tills katten hittar nya ägare.
Kom hit, Röde, ropade han. Jag ska kalla dig så, likt Hanna brukade.
Katten svarade på alla namn, så länge någon ropade.
Sakta men säkert slog Röde sig in. På dagen solade den i trädgården, på kvällen kom den till verandan, sov i den gamla hundkojan som låg vid hagen.
Tillfälligt, upprepade Per. Helt tillfälligt.
Veckorna gick, och katten gick ingenstans. Den gamle insåg att den hade vant sig vid den röda nosen vid grindporten, det mjuka spinnandet på kvällarna, den varma famnen som ibland vilade på hans knä när han satt vid TV:n.
Pappa, har du verkligen tagit hem en katt? upprepade Alva, som åter hade kommit på helgen.
Jag har inte tagit in den, den kom själv. En grannkatt, och den gamla frun är borta
Varför håller du på att föda den? Du kan väl placera den någon annanstans.
Vem behöver en gammal katt ändå? kliade Per Röde bakom örat. Må den leva.
Men pappa, det blir extra kostnad. Foder, veterinär Din pension är ju liten.
Vi klarar det, svarade Per kort.
Alva skakade på huvudet. Pappan hade på senare år blivit märklig han pratade med sina växter, och nu hade han plockat upp en katt.
Kanske ska du flytta till stan? Till oss? föreslog hon igen. Varför sitter du här ensam?
Jag är inte ensam. Röde är här.
Allvarligt nu?
Jag menar allvar. Här är bra. Vi har trädgården och katten.
Alva suckade. Det hade blivit svårt att prata med sin far på sistone. Han var envis, låst in i sig själv efter moderns bortgång.
På hösten blev Röde svag. Han slutade äta, låg i kojan och andades tungt. Per oroade sig som för sin egen son.
Vad är det som händer, min vän? satte han sig bredvid kojan. Är du sjuk?
Katten öppnade ögonen och jamade svagt. Per tog mod till sig och körde honom till veterinären i den lilla orten. Han lade nästan hela sin pension på behandlingen, men ångrade inget.
Han är en god katt, sa den unga veterinären. Smart och snäll, men åldern har gjort hans immunförsvar svagt.
Lever han?
Om du tar väl hand om honom, kan han klara sig ett tag till. Men du måste ge honom medicin.
Hemma ordnade Per en liten vårdcentral på verandan: gamla filtar, skålar med mat och vatten, dagliga tabletter och temperaturkontroller.
Bli frisk, uppmanade han. Det blir tråkigt utan dig.
Det var sant. På några månader hade katten gått från att vara en enkel sällskapskur till att bli en sann vän, den enda levande varelse som gled i glädje när Per kom hem.
Farfar, är Röde frisk igen? frågade Sven som kom på vinterlov.
Ja, han sover nu på sin lilla bädd.
Katten låg ihopkrupen på den varma kudden, pälsen glänste, ögonen klara.
Kommer han alltid att bo här?
Vart skulle han ta vägen? klappade Per katten. Vi är ett par. Han ger mig sällskap, jag ger honom ett hem.
Farfar, har du inte känt dig ensam?
Per tänkte efter. Efter att frun gått bort, hade huset känts tomt och tyst. Han lagade soppa för en själv, tittade på TV utan någon att dela den med, gick och lade sig i ett tomt rum.
Jag har känt mig ensam, barnbarn. Mycket ensam.
Och nu?
Nu är det inte så. Röde möter mig när jag kommer hem från fälten, han spinner medan jag lagar middag, han somnar på mina knän när jag ser på TV. Det har blivit bättre.
Sven nickade. Han själv gillade djur och förstod hur de kunde lätta ensamheten.
Farfar, vad säger mamma om allt detta?
Mamma var emot. Hon sa att det var onödiga kostnader och krångel.
Och du?
Jag tycker det inte är onödigt. Röde ger mig glädje, och glädje är inget onödigt.
På våren kom en oväntad besökare: systerdottern till den avlidna Hanna, en ung kvinna med ett litet barn.
Farfar, förlåt att jag stör, sade hon. Jag heter Sofia, Hanna Svensdotters systerdotter. Jag hörde att du har hennes katt?
Peters hjärta slog snabbare. Skulle Röde tas ifrån honom?
Ja, katten är här svarade han försiktigt. Vad vill du?
Jag ville bara veta Vi lämnade snabbt efter begravningen och tänkte inte på katten. Nu känns det pinsamt, vi vill ta hem den.
Jag förstår, kände Per hur bröstet hårdnade.
Är du trött på honom? Det är mycket jobb med en gammal katt.
Inte trött, bara en fin katt.
Sofia kastade en blick mot trädgården där Röde låg i solen bredvid grönsakerna.
Åh, hur har han förändrats! Förr var han så mager och sjuk, nu är han en riktig stilig herre!
Jag har behandlat honom, matat honom väl.
Tack så mycket! Sofia var uppriktigt tacksam. Vi tar med honom, och vi betalar för allt.
Per förblev tyst. Juridiskt sett var katten inte hans; Hanna hade gått bort och släktingarna hade rätt att ta tillbaka den. Men hur kunde han förklara att Röde under månaderna hade blivit en del av hans liv?
Får vi få se på honom? frågade Sofia.
De gick fram till katten. Röde lyfte huvudet, såg misstänksamt på de främlingarna, men gick sedan fram till Per och gnuggade sig mot hans ben.
Vad märkligt, kommenterade Sofia. Han känner mig inte. Jag har ofta besökt tant Anna.
Tiden har gått, förklarade Per. Han har glömt, nog.
Men han förstod att det inte bara var glömska. Katten hade valt en ny ägare den som matade, vårdade och älskade honom.
Kanske ska han stanna hos er? Jag ser att han är van vid er. Och ni har fastnat vid honom.
Så menar du? undrade Per förvånat.
Jo, vi bor i en lägenhet med ett litet barn. En gammal katt är van vid frihet, och vi vill inte slita honom med flytt.
Men han är er?
Han var tanten Annas, men nu är han er. Ni har räddat honom två gånger först från svält, sen från sjukdom. Så han är också er.
Per kunde knappt tro sitt eget öde.
Verkligen? Jag får behålla honom?
Självklart! Om du någon gång behöver medicin eller foder, säg till. Vi hjälper till.
När Sofia och hennes familj hade gått, satt Per länge på verandan och klappade Röde.
Hör du, vännen? Du stannar hos mig. För alltid.
Katten spann och slöt ögonen av nöjdhet.
På kvällen ringde Alva:
Pappa, hur går det? Är katten fortfarande med dig?
Ja, han lever. Faktiskt är han nu officiellt min. Ägarna som kom och gick har låtit mig behålla honom.
Det är bra. Om han har vant sig
Alva, du vet vad jag har förstått?
Vad då?
En ensam man och en ensam katt räddar varandra. Jag räddade honom från svält, han räddade mig från ensamhet.
Pappa, sluta filosofisera
Jag filosofiserar inte, jag talar sanningen. Jag har nu ett syfte att stå upp på morgonen, laga mat, ge hans medicin. Och glädjen finns någon spinner bredvid mig, möter mig vid grindporten.
Alva tystnade. Kanske för första gången förstod hon att hennes far verkligen behövde den här katten.
Pappa, kommer du nu att flytta till oss i stan?
Aldrig. Här har jag allt huset, trädgården, Röde. Jag behöver inte er stadsmassa.
Så du stannar.
Jag stannar. Vi stannar.
Ett år gick. Per Gustavsson och Röde levde ett lugnt, avvägt liv. På morgonen frukost och en promenad i trädgården. På dagen arbete på gården, katten sov i skuggan. På kvällen middag, TV och katten på knäet.
Grannarna hade vant sig vid paret:
Per Gustavsson, och er katt, den är verkligen tam nu!
Han är inte bara vår, vi är ett.
Det är så. De hade räddat varandra en gammal ensam man och en gammal oönskad katt. De fann i varandra det de sökt förståelse, värme och meningen med att finnas.
Vad mer behövs för lycka?
Röde spinner på sin ägares knä, och Per tänker tillbaka på den dagen han inte fördriv den hungriga vandringskatten. Hur bra att han hade haft medkänsla
Ibland tas de viktigaste beslut i livet inte av förnuftet utan av hjärtat, och de visar sig vara de rätta.
