Varför ska mamma ha två rum? Hon är redan sextiofem år gammal. Hon får knappast besök, och med sina systrar sina egna kusiner kan hon ändå sätta sig vid köksbordet och dricka te. Ärligt talat räcker en etta för mammas behov, både för ögon och öron.
Ingrid Svensson förstod varför hennes son och dotter hade kommit på besök. Det hade redan flugit förbi i Mikaels mun för en vecka sedan, när hela familjen samlades för att fira Alvas födelsedag Ingrids yngsta barnbarn.
Mikael och Majken hade knappt hunnit börja prata när dörrklockan ringde. En granne stack in huvudet.
Åh, Ingrid, jag är för sen. Du har gäster, ja? den äldre kvinnan rodde sig lite.
Det är våra, Ninnie, svarade Ingrid. Vad är det som bekymrar dig?
Min symaskin har gått sönder igen tråden har trasslat sig så illa att jag inte kan få ur trådrullen. Jag kommer förbi senare, förlåt, svarade hon.
Ingen fara, jag kikar på det direkt, sa Ingrid och gick tillbaka till vardagsrummet.
Hon vände sig mot Mikael och Majken:
Jag går fem minuter till grannen, medan ni får gå till köket jag har redan satt på tekokaren. Kära barn, gör er åt saken.
Ingrid löste snabbt problemet med symaskinen och skyndade hemåt. Men när hon stannade i hallen hörde hon något som fick henne att stanna upp.
Maj, jag har gjort mina uträkningar, sade Mikael, den här lägenheten kan säljas för minst tre miljoner kronor, och den där lilla tvårummaren som mamma planerar att flytta in i ligger på omkring en miljon.
Och du vill att mamma ska ge oss skillnaden? En miljon vardera? frågade hans syster.
Självklart, svarade Mikael. Och inte bara en miljon, utan en miljon tvåhundra.
Var ska hon ta pengarna ifrån? undrade Maj.
Jag har ju sagt att jag kollat på marknaden! Varför ska mamma ha två rum? Hon är femtiosex år. Hon får sällan någon att besöka, och med sina systrar kan hon i köket ändå sitta och dricka te.
Ärligt talat räcker en liten enrumslägenhet för mamma, och för en bra etta med renovering kan man köpa för sexthundra tusen kronor, svarade han.
Jag har ändå siktat på en lägenhet närmare centrum, i ett relativt nytt hus där affär och vårdcentral ligger inom räckhåll, förklarade han.
Jag vet inte, kanske mamma inte håller med? protesterade Maj.
Varför? Jag är ju emot hela idén om att hon ska flytta. Men om hon ändå blir tvungen att gå i pension, låt henne åtminstone göra något trevligt för oss.
Ingrid Svensson hade på sista tiden funderat på att återvända till sin hemstad. När de först kom till Skåne hade hon redan varit fyrtiofem år.
I den åldern får man knappast några nya vänner. Hon hade några bekanta, men det är inte samma sak som vänskap som byggts upp sedan barndomen.
Hon ville inte flytta släppa sina barn från skolan och bege sig till en helt främmande ort. Men hennes make fick ett bättre jobb på ett industriområde i Malmö, och hon gick med på flytten.
Så gick tjugo år: familj, arbete, sällsynta besök i Västerås. För två år sedan gick maken oväntat bort.
Sonen och dottern hade redan egna familjer och egna liv, och Ingrid kände sig som i ett vakuum. När hon gick i pension blev ensamheten ännu tydligare, och systrarna började ringa.
Ingrid väntade inte på Majs svar. Hon stod framför dörren med ett sprött klapprande ljud, som om hon just kommit hem.
Mikael och Maj var i köket. Dottern hade redan hällt upp te i koppar och skurit upp en sockerkaka som Ingrid hade bakat innan de kom.
Mamma, är du säker på att du vill flytta? frågade Maj.
Jo. Nu när er far är borta finns det inget som håller mig här. På tjugo år har den här platsen aldrig blivit mitt hem.
Inget som håller dig? Inte vi? Inte barnbarnen? utbrast dottern förvånat.
Maj, ni har era egna liv, era egna bekymmer. Jag vill inte stå i vägen för er. Era barn har vuxit, de behöver ingen barnvakt längre. Så vad är meningen med att sitta på en parkbänk med andra pensionärer och gå omkring med käpp?
Det kan vara roligt för någon, men inte för mig. Vad blir kvar? Böcker och TV? Jag har systrar, många bekanta, och en gammal förädlingsgård i en by i närheten där hela släkten samlas på sommaren.
Jag drömmer ofta om att gå på gatorna i Västerås och möta folk som alla känns bekanta, sade hon.
Okej, mamma, men vad händer med lägenheten? frågade Mikael och tog samtalet till det praktiska.
Vad menar du? Jag säljer den och köper en ny, svarade hon.
Vill du ha hjälp med försäljningen? undrade sonen.
Jag använder en mäklare. Annonsen är redan ute, så jag börjar så smått att packa ihop.
Jag erbjuder min hjälp, förresten. Det finns så många bedragare nuförtiden. Man kan stå utan både pengar och lägenhet.
Oroa dig inte. Liza Karlsson, gift med min brorson Jens, hjälper mig med försäljningen påminde Ingrid.
Liza driver sin egen mäklarbyrå. Hon har en pålitlig kollega, Natalie, som nyligen hjälpte Pavel att köpa en lägenhet.
Och till vilket pris tänker du sälja? frågade Mikael.
Liza menar att tre miljoner kronor är ett rimligt pris, men vi kan börja lite högre. Jag har sett liknande annonser, allt stämmer.
Det är billigare där, påpekade Maj.
Ja, en liknande tvårumslägenhet ligger på omkring två miljoner.
Mamma, Maj och jag har en liten begäran: skulle du kunna ge oss varsin miljon när du har sålt? frågade Mikael.
En miljon var? Men då räcker det inte till någonting.
Varför inte? Vi kan köpa en mindre lägenhet, kanske en etta.
En etta känns besvärlig för mig, svarade Ingrid. Jag behöver två rum: ett sovrum och ett vardagsrum.
Vissa familjer med tre personer bor i en etta, sade sonen.
Ja, de som inte har råd med större. Men jag har möjlighet, och jag förstår inte varför jag skulle avstå. Jag vill leva bekvämt.
Det vore bara rättvist för oss två, påpekade Maj. Det är ju en familjelägenhet.
Mikael, jag hade aldrig trott att vi skulle behöva prata om detta, men kom ihåg att er far testamenterade allt till er.
Han skadade er inte. Det enda jag fick var lägenheten. Och nu vill du att jag delar den med er?
Mikael uttryckte sig inte helt rätt, men Maj försökte räta ut det. Han menade att du kanske kan hjälpa oss om du har några pengar kvar.
Han har bolån, och jag och Ilse vill köpa ett fritidshus. Låt det vara femhundra tusen var, så skulle det redan hjälpa oss.
Även om du köper en tvåmiljonslägenhet som du planerar, blir det ändå en miljon kvar. Vi pratar om det.
Ja, den miljonen kommer att gå till flytt, renovering och möbler.
Det som blir över är min säkerhetskudde. Jag blir ju inte yngre, och vill inte bli en börda för er om jag blir sjuk.
Så du ger oss inget? frågade sonen.
Mikael, jag är förvånad över att ni startade den här diskussionen. Du är trettisju, Maj är trettifyra. Ni har båda hög utbildning och arbetar.
Du har fortfarande några år kvar att betala bolån, men ni har inte brist på resurser. Om jag inte hade vågat flytta och sälja lägenheten, hade ni då kunnat ordna er någon annanstans? Har ni någon plan för att hitta mig ett enklare boende?
Nej, mamma, förlåt att vi tog upp ämnet, sade Maj. Vi tänkte bara
Ni tänkte att mamma, som alltid hjälpt er, skulle säga ja igen, svarade Ingrid.
Jag skulle inte säga nej om ni verkligen behövde det, men jag tror att ni klarar det själva: Mikael betalar bolånet, du och Ilse sparar till huset, och allt blir bra.
Ingrid gjorde som hon planerat: hon sålde lägenheten, flyttade tillbaka till Västerås och köpte en ny tvårumslägenhet nära den gamla gården där hennes man och barn en gång bodde.
Släktingarna hjälpte till med möbler och renovering. Nu, när hon vaknar på morgonen, känns det som att hon äntligen är hemma.
Tyckte du att mamma gjorde rätt? Dela dina tankar i kommentarerna och ge en tumme upp.
Vänner, om ni vill läsa fler berättelser lämna en kommentar och glöm inte att gilla. Det motiverar oss att fortsätta skriva!
